tisdag 30 augusti 2016

Samhället som en dysfunktionell och frånvarande förälder

I dag presenterar den nationella samordnaren för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, sina resultat efter att ha besökt kommuner runt om i Sverige. Samordnaren har bland annat gjort en mätning av socialsekreterarnas och arbetsledarnas arbetstid. Undersökningen visar att utredande socialsekreterare enbart ägnar 2 (två) procent av sin arbetstid åt direkta möten med barn och unga.

Det är förstås ett uppseendeväckande uselt resultat. Men det är inte enbart tiden för möten med barn som saknas. Det är tydliga mål och tydliga resultat för de barn som omsorgen är till för. Därför måste vi ha en fråga i fokus: vad behöver förändras och förstärkas i den sociala barnavården?

Barnen, forskningen och professionen vittnar samfällt om att den sociala barn- och ungdomsvården är i djup kris och att det finns stora utmaningar. Placerade barn får inte den trygghet, den delaktighet, den rättssäkerhet, den skolgång och den hälsovård som de har rätt till precis som alla andra barn. Barn som behöver stöd av socialtjänsten vittnar till oss om att det kan vara svårt att få kontakt och att bli lyssnad på, även om det också finns många goda exempel på motsatsen.

Vad är det då som behöver förändras? Saknar vi kunskap om detta? Nej, det gör vi inte. Vi har bl a tvångsvårdsutredningen. Vi har barnskyddsutredningen. Flera tusen sidor utredningstext. Det som krävs nu är beslutskraft, vilja och förmåga. Det som krävs är reformer och tydliga prioriteringar. Mot den bakgrunden är det oerhört glädjande med det arbete som lagts ned av den nationella samordnaren och regeringens ambition att lägga skarpa förslag.

Låt mig nämna sex områden där jag som barnombudsman tycker att vi behöver se åtgärder:

-       En tvångsvårdslagstiftning som lever upp till barnkonventionen och utgår från barnets rättigheter

-       Ett barnperspektiv som innebär att föräldrarätten inte går först

-       Ett samhällsansvar som slår fast att socialnämnden i praktiken har ett föräldraliknande ansvar för placerade barns skolgång och hälsovård

-       En tydlighet med vad som är vård av god kvalitet som innebär att hemmasnickrade behandlingsmetoder måste utmönstras.

-       Ett krav på att personal som arbetar med placerade barn ska ha adekvat utbildning och kompetens.

-       Ett efterlevande av de krav som FN:s tortyrkommitté och FN:s barnrättskommitté ställer vilket innebär att tvångsåtgärder som står i strid med grundläggande mänskliga rättigheter inte längre tillåts användas i den sociala barnavården. Isoleringen av barn i avskiljningsrum måste upphöra.
  1.  Lagstiftningen måste ges ett rättighetsperspektiv. LVU skrevs före barnkonventionen. Och det märks. Lisa som jag mötte på ett HVB berättade ”vi känner oss inlåsta, ensamma och krossade”. Hon berättar det många barn har förmedlat till oss: känslan av att du som barn och omhändertagen inte blir involverad, inte får veta dina rättigheter, är utlämnad och inte förstår vad det är för vård du får. Därför är det så viktigt att LVU-utredningens förslag genomförs som innebär ett tydligt perspektivskifte där lagstiftningen lyfter fram barnets rätt till skydd, god vård, info och delaktighet.
  2. Barnperspektivet måste stå starkare i en konflikt med föräldrarätten. Ida berättar om att hon aldrig fick tala utan att hennes mamma deltog och som hon konstaterade ”då vågade man ju inte öppna sig”. Vi har också mött barn som haft hela sin trygghet i ett familjehem, men ändå mot sin vilja tvingas tillbaka till biologiska föräldrar de knappt känner. Barnets vilja har ofta vägt fjäderlätt gentemot föräldrarnas. Även här föreslår LVU-utredningen viktiga förändringar som kan skapa större långsiktig trygghet för placerade barn. Vi välkomnar också förslagen som innebär att barn som behöver stöd ska kunna få detta även om föräldrar säger nej, det som ibland kallas för mellantvång.
  3. Socialnämndens ansvar för vårdens genomförande för de barn som är placerade måste tydliggöras och stärkas. Vi har mött barn som inte har fått gå i skolan eller som har fått mycket lite undervisning. Barn som har behövt vård och som inte har fått det. Vår enkät till socialnämnderna visade också att tre av fyra saknade nämndbeslut kring hur placerade barns skol- och hälsovård skulle följas upp. Även här välkomnar vi därför de skärpningar av socialnämndens ansvar som LVU-utredningen har föreslagit. Det handlar om placerade barns rätt till läkarundersökningar, hälsoundersökningar och stödinsatser i skolan. Barnombudsmannen anser att det är oerhört viktigt att följa upp situationen för placerade barn, inte minst barn i familjehem. Tillsammans med Socialstyrelsen har vi lagt förslag till regeringen om hur barn i familjehem ska kunna komma till tals i brukarundersökningar. Det vore exempelvis ett konkret sätt att fånga upp om det finns generella behov av att förbättra hur socialtjänsten följer upp dessa barns rättigheter, inte minst genom att följa upp hur dialogen med barnen ser ut.
  4. Tydliga krav måste ställas på ett vårdinnehåll med god kvalitet. Idag är kvalitet inte definierat. Det finns en uppsjö av hemmasnickrade metoder som används i den sociala barnavården. Vi saknar kunskap om samhällsvården ger neutrala, negativa eller positiva effekter. Beatrice berättade för oss om att det blev värre för henne: ”När man kommer till ett HVB lär man sig grejor som man aldrig kunnat förut. Jag har lärt mig så sjuka grejor av andra ungdomar. Saker som jag aldrig ens kunnat komma på själv. Alltså kriminella saker.”  Även här finns det anledning att välkomna LVU-utredningens förslag som handlar om att tydliggöra ett kvalitetsbegrepp som det sedan ska gå att tillsyna utifrån. Vilka metoder som helst ska inte få användas, vad som helst ska inte få kallas för vård och behandling.
  5. Skärpta krav på kompetens hos personal som arbetar professionellt med barn i sociala barnavården. Vi har lyssnat på barn som berättat om outbildad personal, ibland nära barn till ägaren, som arbetat på HVB. Personer som helt kan sakna utbildning och som i värsta fall bidrar till otrygghet och situationer som lätt eskalerar till konflikter, ibland även fysiska.
  6. Stärkt skydd mot att fara illa i vården och barn måste ges möjlighet att få upprättelse. Särskilda befogenheter är enbart tillåtna på de statliga ungdomshemmen. Men när barn inte vet sina rättigheter, personalen saknar adekvat utbildning, så används liknande metoder även på öppna institutioner. Det är helt oacceptabelt. Men även på de statliga ungdomshemmen måste isoleringen starkt ifrågasättas. Barnen beskriver hur det bryter förtroendet för vården och att inlåsningen i värsta fall påminner om svåra barndomsupplevelser av våldsutsatthet. FN:s barnrättskommitté och FN:s tortyrkommitté har krävt att detta upphör. Barnombudsmannen anser att fler åtgärder krävs för att ge barn kunskap om sina rättigheter, skydd för barn när rättigheter kränks och att inga åtgärder ska få tillämpas i den sociala barnavården som står i strid med barnets mänskliga rättigheter. Barn som far illa måste kunna klaga och kunna ges upprättelse.
Barnkonventionen föreslås bli lag inom kort. Det betyder att vi måste gå från ord till handling även för de barn som behöver hjälp och stöd av den sociala barn- och ungdomsvården.
 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar