onsdag 25 juni 2014

Förhindra könsstympning kräver mer än ord

Kvinnlig könsstympning har varit förbjudet i svensk lagstiftning sedan 1982. Sedan lagen skärptes 1999 så kan en person som bor i Sverige dömas för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.

Lagen är tydlig, men det har länge stått klart att det funnits allvarliga brister i tillämpningen. På papperet har barn haft ett starkt skydd, men i verkligheten har dessa barn varit osynliga och bortglömda. Enbart två personer har dömts för brottet på 32 år. Insatserna för att upptäcka barn i riskzon har varit bristfälliga, likaså åtgärderna för att ge barn som redan blivit utsatta stöd.

Nu förs åter en intensiv debatt i frågan efter att ett 60-tal könsstympade flickor har upptäckts i Norrköping. Det är välkommet, men vi måste göra allt för att undvika att insatserna blir kortlivade projekt denna gång.

Barnombudsmannen samlade 2001 flera myndigheter, frivilligorganisationer och vårdföreträdare till ett rundabordssamtal om könsstympning. Vårt initiativ bidrog till att regeringen tog initiativ till ett projekt som startade 2003 och som resulterade i en nationell handlingsplan mot könsstympning. Trots dessa insatser uppmärksammas nu brister i kunskap och rutiner hos centrala verksamheter. Det påminner om hur diskussionen fördes för mer än tio år sedan. 

Den stora skillnaden mot tidigare är att ingen i dag egentligen med fog kan påstå att kunskap saknas. Den finns att ta del av för alla som önskar. Vi har de fakta vi behöver för att agera. Det som brister är snarare modet att ta upp ett känsligt ämne samt tydliga rutiner som i praktiken kan göra skillnad i barns verklighet. Särskilt viktigt är det att detta kommer på plats i vården, skolan och rättsväsendet.

Personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och ungdomsmottagningar måste ha kunskap om vad de i sitt arbete kan göra för att upptäcka och stödja redan könsstympade flickor och de måste våga fråga. Personalen måste också leva upp till de krav som anmälningsplikten ställer.

Skolan och inte minst elevhälsovården är oerhört viktig. I Norrköping var det i samtal med barn om deras rättigheter i barnkonventionen som frågan om rätten till kroppslig integritet kom upp. I det sammanhanget väcktes också diskussionen om könsstympning i ett naturligt sammanhang. Trots att skollagen ställer krav på att barn ska få kunskap om sina rättigheter så berättar många barn i svåra situationer för oss att de aldrig har fått denna kunskap, än mindre fått diskutera vad det kan innebär för dem själva. I den meningen är inte barn som utsatts för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning unika. Denna brist på dialog om rättigheter drabbar också barn som på annat sätt blivit utsatta för våld, övergrepp eller omsorgssvikt. Genom att veta om sina rättigheter och var hjälp finns att få ges barn redskap att ställa krav på att rättigheterna efterlevs och de får möjlighet att berätta om sin situation.

Som barnombudsman är jag också bekymrad över att få har dömts i Sverige för att ha utfört eller låtit få utfört en stympning av barn. Erfarenheter från Frankrike visar att domar kan ha effekt. Där ledde publicitet i medierna till att tabut kring att diskutera sedvänjor som stympar flickors kroppar bröts. Det öppnade för fler att ta avstånd öppet och föräldrar som inte ville att deras barn skulle utsättas kunde använda hotet om rättslig påföljd som argument mot sedvänjan.

Barnkonventionen är tydlig med att alla effektiva och lämpliga åtgärder ska vidtas för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Betydligt mer måste göras om dessa ord ska bli verklighet. I den rapport som Barnombudsmannen skickade till FN:s barnrättskommitté i början av året valde vi därför att åter uppmärksamma frågan om könsstympning.





Tid för rättvisa

Det är en oerhört dyster bild av rättssäkerheten för små barn som presenteras på DN debatt i dag av Kattis Ahlström och Magnus Lindgren. Enligt rapporten från Bris och Tryggare Sverige så klaras knappt en av tio anmälningar om våld mot barn under sex år upp. Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan polismyndigheterna.

Författarna föreslår bland annat att ärenden som rör barn ska prioriteras genom att barnförhör genomförs inom två veckor, att inblandade har rätt kompetens och att förhör genomförs grundligt.

Samtliga dessa krav är viktiga och berättigade. De fanns också med i den rapport Barnombudsmannen presenterade 2012: ”Tid för rättvisa”. Men det finns starka skäl att återigen upprepa kraven på att brott riktade mot barn ska prioriteras högre av våra beslutsfattare.

Barnombudsmannens krav på att lagstifta om en särskild tidsfrist för det första barnförhöret avvisades så sent som ifjol av en statlig utredning om tidsfrister i ärenden med unga målsäganden. Det innebär att det fortfarande finns skäl att efterlysa en tydlig markering från beslutsfattarna om att dessa brott ska hög prioritet och bedrivas så skyndsamt det är möjligt. I vår enkät till åklagarkammarna svarade nästan alla kammare att den främsta anledningen till att tidsfristen inte hålls är resursbrist antingen hos polisen eller inom den egna kammaren. Med andra ord, til syvende og sidst handlar det om hur högt dessa brott mot barn prioriteras. Och ska prioriteringen förändras hos polis och åklagare krävs tydlighet från våra politiker. Allt kan inte vara lika viktigt samtidigt.

Vår rapport byggde på en enkät till Sveriges 32 allmänna åklagarkammare. Syftet var att ta reda på hur barns rättigheter tillgodoses i åklagarväsendets hantering av ärenden där barn misstänks vara utsatta för vålds- eller sexualbrott.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) betonar starkt barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp. Bekämpandet av våld mot barn, särskilt sådant våld som förekommer i barnets nära relationer, är en angelägenhet för många aktörer i samhället. I rättsprocessen har Åklagarmyndigheten en central roll. När ett barn misstänks vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp i nära relationer är det i princip alltid en åklagare som är förundersökningsledare och därmed leder och ansvarar för förundersökningen.

Resultatet av vår enkät tyder, precis som rapporten från Bris och Tryggare Sverige, på att brott mot barn inte ges högsta prioritet. Vår granskning från 2011 visade att en femtedel av åklagarkamrarna inte når upp till ambitionen att alltid ha en åklagare närvarande vid barnförhör. Enligt åklagarna beror det framförallt på tidsbrist och prioriteringar. Respekten för lagstadgade och föreskrivna tidsgränser är ett annat mått på hur högt dessa brott kommer i prioritetsordningen. Två femtedelar av kamrarna håller bara ibland den av Åklagarmyndigheten rekommenderade tidsgränsen mellan förundersökningens inledning och det första förhöret med barnet.

Hur väl den lagstadgade tidsgränsen hålls mellan att det finns en skäligen misstänkt och beslut fattas i åtalsfrågan varierar över landet. Drygt två tredjedelar av kamrarna håller bara tidsfristen ibland. En grundläggande förutsättning för att barnet ska få upprättelse och en rättssäker utredning inom rättsväsendet är att dessa ärenden ges hög prioritet. Men många gånger är det inte möjligt för åklagaren att ensam påskynda utredningsåtgärder, som att hålla förhör, eftersom flera aktörer är inblandade. Drygt två femtedelar av kamrarna hör inte alltid den skäligen misstänkte innan en förundersökning läggs ned. Trots att den misstänktes vittnesmål kan vara avgörande för att utredningen ska ge en så sann bild av händelseförloppet som möjligt. Endast fem kammare (16 procent) svarar att den misstänktes försvarare alltid närvarar genom medhörning vid åtminstone ett av barnförhören för att kunna ställa frågor. Barnombudsmannen ställer sig frågande till detta eftersom det innebär att barnets vittnesmål riskerar att få ett lägre bevisvärde.

Många av kamrarna verkar omedvetna om att de enligt Åklagarmyndighetens handbok bör informera barnet när en förundersökning läggs ned eller åtal inte väcks. För att säkerställa barnets rätt till information bör tydligare riktlinjer och rutiner kommuniceras till kamrarna om vem som ansvarar för att barnet får information. Det är vanligt att barn inte själva anmäler brottet och därmed inte omfattas av den lagstadgade informationsplikten. Vi hävdar därför att barn har en nackdel gentemot vuxna brottsoffer.

Få kammare anlitar barnpsykologisk/-psykiatrisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättningar ska förhöras. Två av 32 kammare (6 procent) uppger att de alltid anlitar expertis. Detta är anmärkningsvärt eftersom tillgång till den kompetens som dessa yrkesgrupper besitter borde kunna höja bevisvärdet på förhöret avsevärt. Flera kammare uppger att de saknar rutiner och former för samverkan. Det är inte tillfredsställande att hinder för att anlita all nödvändig expertis finns i utredningar om vålds- och sexualbrott mot barn.

Barnombudsmannen anser att en av de grundläggande förutsättningarna – kanske till och med den viktigaste – för att kunna öka rättssäkerheten för barn som brottsoffer är att de som handskas med förundersökningarna har utbildning och kunskap om barnets rättigheter. Vid nästan en tredjedel av kamrarna har inte alla åklagare som handlägger dessa ärenden särskild utbildning för det.

Barnombudsmannen anser också att det är av vikt att alla miljöer så långt det är möjligt anpassas utifrån barnets förutsättningar. Vår granskning från 2011 visade att bara en dryg tredjedel av kamrarna då hade barnanpassade förhörsrum, väntrum och separata lokaler för förhör av barn.

Analysen av enkätresultaten ledde fram till ett antal förslag från Barnombudsmannen. I vår rapport föreslog vi att regeringen borde initiera en utredning angående möjligheten att lagstifta om:
  • Att en åklagare alltid ska närvara via medhörning vid barnförhör.
  • En tidsgräns för hur lång tid som får förflyta efter det att förundersökningen har påbörjats eller övertagits av åklagare och det första förhöret med barnet.
  • Att alltid höra den som är skäligen misstänkt i dessa ärenden innan en förundersökning läggs ner. Att den misstänktes försvarare ska ha möjlighet att närvara genom medhörning vid åtminstone ett  av barnförhören och därmed få möjlighet att ställa de frågor som barnets berättelse ger upphov till. Regeringen bör utreda vilka hinder som finns för att få till stånd närvaro av försvaret via medhörning och hur dessa hinder kan överkommas, utan att processen fördröjs.
  • En informationsskyldighet för åklagare vid beslut om att lägga ner en förundersökning eller att inte väcka åtal i ett ärende som rör misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer.
  • Att anlita barnpsykologisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättning ska höras.
Den rapport från Bris och Tryggare Sverige som presenteras på DN debatt i dag visar att rättssäkerheten för brottsutsatta barn fortfarande lämnar mycket att önska. Nu behövs skarpa åtgärder och tydliga prioriteringar.