Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av detta möte blev utredningen om tvångsvård för barn och unga som i dag tre år senare lämnade över ett delbetänkande till barnminister Maria Larsson.
I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation. En viktig rekommendation i rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.
De
förslag som utredningen om tvångsvård presenterar i dag överensstämmer väl med
vad Barnombudsmannen föreslagit i våra rapporter de senaste åren. Det handlar
om att stärka kontrollen av och stödet till familjehem. Insatser för att få en
bättre matchning mellan familjehem och barn. Nya boendeformer som bättre
motsvarar de omhändertagna barnens rättigheter och behov.
Allt
detta är viktiga åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten när barn är
placerade utanför det egna hemmet. Det viktiga nu är att förslagen också
omsätts i handling och att inte andra kortsiktiga prioriteringar tillåts vattna
ur förslagen.
Jag är
positiv till innehållet i delbetänkandet, men samtidigt kan jag konstatera att
stora frågor som rör placerade barns rättigheter fortfarande återstår att lösa.
Det handlar bland annat om frågor som överhuvudtaget rör krav på innehåll i vården, vårdens kvalitet och om
samhällsplacerade barns grundläggande rätt till god utbildning och hälsovård. Det är oacceptabelt att ha en tvångslagstiftning som saknar målformuleringar om vad vården ska syfta till.
Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Och vi välkomnar som sagt även förslagen som presenterades i dag. Men detta räcker inte.
Här är några saker som vi hoppas finns med i höstens slutbetänkande från tvångsvårdsutredningen:
- De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Dessa frågor måste besvaras i tvångsvårdsutredningens fortsatta arbete.
- Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. Även anser Barnombudsmannen att tvångsvårdsutredningen måste föreslå en skarpare reglering.
- Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte går att utkräva ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
- Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.
