fredag 21 november 2014

Barnets rättigheter måste få starkare genomslag i utlänningsärenden

Sverige har genom att ratificera barnkonventionen lovat att följa och respektera konventionen. Det har dock inte visat sig tillräckligt. I utlänningslagstiftningen och i dess tillämpning har barnets rättigheter i vissa avseenden getts en svagare innebörd än i barnkonventionen.
När barnkonventionen blir lag innebär det ett starkare tryck på att se över att befintlig lagstiftning och praxis lever upp till barnkonventionen. Det finns då skäl att se över utlänningslagstiftningen och dess tillämpning för att ge barnets rättigheter ett tydligare genomslag.
Jag tänker på flera situationer där barn är berörda där lagstiftningen och/eller tillämpningen av lagstiftningen inte ger tillräckligt skydd i dag:
  • Portalparagrafen i utlänningslagstiftningen om att ”barnets bästa särskilt ska beaktas” är svagare än barnkonventionens formulering att barnets bästa ska ”komma i främsta rummet”. Handläggare hos Migrationsverket skulle också behöva få mer utbildning och stöd för att leva upp till de krav som FN:s barnrättskommitté ställer på hur en barnets bästa-bedömning ska utföras.
  • Barn som tvångsomhändertas av socialtjänsten för att föräldrarna inte klarar att ta hand om dem på ett bra sätt, men som sedan utvisas med samma föräldrar för att dessa inte har skäl för uppehållstillstånd.
  • Barn som kan ha egna specifika asylskäl men som inte får komma till tals i asylprocessen för att fokus är på föräldrarnas grund för att få uppehållstillstånd.
  • Barn som bott länge med sina familjer i Sverige och har byggt upp sina liv här, men som gömt sig för myndigheterna, och ska utvisas till ett land som de kanske aldrig har besökt.
  • Barn som är hemmahörande i Sverige och skiljs från en förälder som tvingas resa tillbaka till hemlandet för att söka asyl.
  • Barn som inte får återförenas med sina familjer. Detta kan exempelvis bero på att barn som saknar stöd av en vuxen inte har någon egen rätt att sätta igång en process i ett familjeåterföreningsärende.
  • Ensamkommande barn som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i mottagandet. Det handlar om brister i information, tillgång till god man, utbildning och brister i stödinsatser.
  • Barnets rätt till information och skydd i samband med avvisning och utvisning som direkt eller indirekt rör barnet.
Vi för regelbundet samtal med Migrationsverket om hur barnrättsperspektivet kan stärkas i verksamheten. Nu senast på ett möte om barn i utsatta situationer och återvändandefrågor. Det finns skäl att fördjupa dialogen. Vilka förändringar behöver ske när barnkonventionen blir lag? Vilka förändringar kan göras redan i dag för att stärka barnrättsperspektivet?

 

.

söndag 26 oktober 2014

FN:s tortyrkommitté ska granska den omänskliga isoleringen av barn i Sverige

Om en vecka granskas Sverige av FN:s tortyrkommitté i Genève. Det sätt Sverige isolerar barn och unga i arrest och häkten är att jämställa med omänsklig och förnedrande behandling och har tidigare lett till mycket skarp internationell kritik. 

En översikt som en arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten lät ta fram ifjol visade att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från flera håll bland annat från FN:s barnrättskommitté och FN:s och Europarådets tortyrkommittéer för vårt sätt att bemöta och behandla barn som frihetsberövats misstänkta för brott. Denna kritik har politiker och ansvariga myndigheter tidigare inte tagit på tillräckligt stort allvar. 

Upprepade satsningar och projekt i Kriminalvårdens regi har inte åtgärdat det som är det grundläggande problemet – att isolering av barn och unga är tillåten och sker närmast systematiskt.

Min förhoppning är att Barnombudsmannens granskning från 2013 av situationen för barn i arrest och häkte och den intensiva debatt som har följt efter vår rapport till sist ändå ska leda till skarpa åtgärder i form av ett förbud mot isolering av minderåriga i arrest och häkte. Det borde i alla fall bli det självklara svaret från regeringen när Sverige inom kort återigen kritiseras av FN:s tortyrkommitté.

I Barnombudsmannens rapport konstaterade vi att Sverige regelmässigt utsätter frihetsberövade barn för isolering i 22 eller mer av dygnets 24 timmar och att det saknas tidsgränser för hur lång tid detta kan pågå. Det innebär att Sverige rutinmässigt utsätter frihetsberövade barn för det som FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym, omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Sverige är på många sätt en väl fungerande rättsstat men när det gäller barn har vi upptäckt allvarliga brister. Frihetsberövade barn behandlas inte som barn utan som vuxna. I arresten kan barn sitta isolerade upp till fyra dygn, i häktet på obestämd tid. Det kan ge starka och bestående skador på både den psykiska och fysiska hälsan för ett barn. Barnombudsmannen ser det som självklart att Sverige följer FN:s specialrapportör mot tortyrs krav och upphör att isolera barn under utredningstiden.

Att hållas isolerad kan också allvarligt äventyra rättssäkerheten för de här barnen. Ångest och depression påverkar barnets möjlighet att genomföra meningsfulla samtal med sin försvarare och vid förhör.

Barnombudsmannen mötte och lyssnade på över trettio barn som var eller har varit isolerade. Deras berättelser var på många sätt samstämmiga. ”Man tappar verklighetsuppfattningen.”, ”Man blir konstig, kall och avstängd.”, ”Längtan efter familjen är det svåraste.”
 
Vår rapport diskuterades i riksdagens justitieutskott och den dåvarande ordföranden Morgan Johansson (numera som bekant justitieminister) kallade isoleringen av barn för ”en skam för Sverige”.

Den förra regeringen begärde i regleringsbrevet för 2014 att Kriminalvården mot bakgrund av vår rapport särskilt ska ”redovisa omfattningen av isoleringsbrytande åtgärder för unga häktade med respektive utan restriktioner”.  Även Åklagarmyndigheten gavs i uppdrag i sitt regleringsbrev för 2014 att redovisa omfattningen av restriktioner och i vilken utsträckning åklagare fattar beslut om att unga häktade ska ges tillstånd att ha kontakt med närstående och andra under häktningstiden.

Det är helt klart att den här typen av politisk tydlighet är nödvändig om myndigheterna ska prioritera insatser för att bryta isoleringen av barn och unga i arrest och häkte. Men det som har skett så här långt är ändå otillräckligt. Det krävs ett tydligt förbud i lagstiftningen mot att isolera barn och unga. Vår åsikt att barn och unga aldrig bör tillåtas vara isolerade delades också av den arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten som våren 2014 gav förslag till riksåklagare Anders Perklev.

I vår rapport från 2013 krävde Barnombudsmannen:

• Frihetsberövande före rättegång ska ses som en sista utväg när det gäller barn
• Säkerställ att statistik förs över bland annat antal insättningar av barn i arrest
• Inför tidsgränser för arrest och häkte
• Inget barn ska placeras i arrest i dess nuvarande utformning
• Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden
• Restriktioner ska individualiseras för barn
• Alla barn ska ha tillgång till en offentlig försvarare från det första förhöret
• Inrätta ett oberoende barnombud

Rapporten Från insidan, barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte

Läs mer om Barnombudsmannens arbete med barn som misstänks för brott och ladda ner rapporten här.

fredag 24 oktober 2014

Fattigdom tema på europeiskt möte med barnombud

I år är temat för mötet den effekt fattigdom har på förverkligandet av barnets rättigheter.  Sammanlagt 43 ombud från 35 europeiska länder möttes i Edinburgh, Skottland, på det 18:e mötet med ENOC, European Network of Ombudspersons for Children.

Det årliga mötet med alla barnombud i Europa inleddes starkt.  Barn från flera länder i Europa berättade i korta filmer om hur tiderna av ekonomisk åtstramning påverkat deras liv. Från Grekland berättades om kampen för att hjälpa föräldrar att få mat på bordet. Barn med funktionsnedsättning från England berättade om hur deras talträning skrotats och hur det isolerat dem. Från Skottland gavs exempel på hur barn i familjehem inte längre får stöd för att kunna besöka sina biologiska föräldrar och vilken sorg det innebär. Flera av filmerna kommer att gå att se på nätet från och med nästa år.

I diskussionen som följde gav vi exempel från våra möten med barn i Sverige i arbetet med Pejling och Dialog. Vi berättade om barn som blivit vräkta utan att få information och utan att någon från sociala myndigheter följde upp med barnen hur det blev för dem. Vi berättade också om hur barn kan uppleva tillfälliga  boenden som ordnas av sociala myndigheter. Barn har berättat för oss om hur vräkningar och tillfälliga boenden påverkar hela livet. Det har lett till skolavhopp eller sänkta betyg, rädsla, isolering och försämrad hälsa.

På det årliga mötet med barnombuden i Europa gavs också tillfälle för ombuden att dela erfarenheter med varandra om pågående arbete. Både Danmark och Sverige berättade om de rapporter vi gjort där barn med psykisk ohälsa fått komma till tals om sin situation. Våra rapporter väckte stor uppmärksamhet. Flera barnombud var förvånade över hur relativt vanligt det är med bältning av barn i psykiatrisk tvångsvård. Det väckte också starka reaktioner när ombuden förstod att tillsynsmyndigheten i Sverige tills nu inte pratar med barn som är föremål för psykiatrisk tvångsvård i samband med sina inspektioner.

Ett viktigt fokus för ombuden är barns delaktighet och rätt att komma till tals. Vi delade med oss av erfarenheterna från Unga direkt, det sätt vi låter barn och unga komma till tals i vårt arbete. I detta sammanhang var det också inspirerande att ta del av många goda exempel, inte minst från Skottland där ett stort arbete har gjorts för att samtliga barn ska få kunskap om sina rättigheter och ges möjlighet att få inflytande över viktiga frågor i deras liv.

Riktigt spännande var också att ta del av hur barnombudet i Skottland fått nya och starkare befogenheter i en ny lagstiftning som ger ombudet möjlighet att också granska enskilda fall. Tidigare hade Skottlands barnombud en lagstiftning som mycket liknar den vi har Sverige. Även i övrigt sker viktiga framsteg. Den svenska regeringens beslut att inkorporera barnkonventionen applåderades liksom Danmarks besked om att man avser att ge barn i Danmark rätt att klaga till FN:s barnrättskommitté genom att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen.

Peter Newell från Global Initiative to End all Corporal Punishment of Children berättade om kampen mot barnaga. Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. I och med att Argentina i oktober i år fattade beslut om att förbjuda barnaga så har nu sammanlagt 40 länder följt Sveriges exempel. Arbetet går starkt framåt i Sydamerika som kan bli den första kontinenten där alla länder har förbjudit barnaga. I Europa bromsas arbetet av några länder där det krävs större insatser om en förändring ska ske. Fortfarande finns det parlamentariker i Europa som ser det som rimligt att barn har ett svagare skydd mot våld än vad vuxna har.
När resväskan packas för hemfärd är det bestående intrycket att det finns en oerhörd kraft just nu i arbetet för barnets rättigheter. Aldrig har ombuden för barn varit fler i Europa. Frågan om barnets rättigheter är tydligt placerad på EU:s, Europarådets och medlemsstaternas agendor. Samtidigt saknas inte utmaningar. Kanske är de också större än på mycket länge. Det senare illustrerades övertydligt när representanten från Ukraina berättade om hur barn påverkats av kriget.

tisdag 14 oktober 2014

Att ta ansvar för barn i familjehem


Ikväll visade TV4:s Kalla fakta en dokumentär om sorgliga brister i skyddet av barn i familjehem. Det är inga nyheter, men dessa reportage måste fortfarande göra oss lika förbannade. Inget ansvar är större än när staten griper in och omhändertar ett barn. Det barnet har rätt till trygghet. Och det ansvaret får vi inte svika.

Samtidigt är det viktigt att inte låta vår upprördhet gå ut över alla de många familjehem som varje dag bidrar till att tända nytt hopp i barns liv. Som öppnar sina dörrar, sina familjer, ger trygghet och bidrar till utveckling. Vi måste tala mycket mer om hur vi kan rekrytera fler familjehem och hur vi kan stödja de familjer som finns där för barn som behöver en plats för en kort tid eller för ett helt liv.

Vi måste också tala om de duktiga socialsekreterare som lyssnar på det barn det handlar om, som ser barnets rättigheter och som gör stor skillnad. När det fungerar bra är det unika möten. De barn jag lyssnat på berättar om individer med namn, de fanns där och de kommer aldrig att glömmas bort. Men vilka förutsättningar får den sociala barnavården? När är det en prioriterad politisk fråga? I vår rapport Signaler berättar vi om hur socialtjänsten i grunden måste reformeras för att frigöra den energi och den kraft som behövs i arbetet för barn och unga.

Och vi måste förstås tala om det som Kalla fakta handlade om, hur vanvård och missförhållanden ska upptäckas, åtgärdas och inte minst förebyggas. Jag tror att det i grunden handlar om två viktiga saker: att lyssna och att utkräva ansvar.

Utanför Vanvårdsutredningens kontor väntade grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders kvinnor och män, tålmodigt på sin tur att berätta. Äntligen skulle det offentliga Sverige lyssna på vad de hade att berätta. När de var barn lyssnade ingen.

Det misstaget gör vi alltför ofta om även i nutid. Barn i samhällsvård måste känna till sina mänskliga rättigheter. Och de måste veta var de kan få hjälp om något är fel. Samtidigt har en hel del reformer genomförts. Barn ska få information. De ska få tala enskilt med en socialsekreterare. Socialnämnderna ska ha planer för att upptäcka och åtgärda missförhållanden.

Vanvårdsutredaren Göran Johansson påpekade klokt att det även historiskt har funnits en hel del bra skrivningar, men att det inte hjälper långt om inget händer när regelverket bryts. Det är en viktig poäng som gäller även idag. Barn som är placerade måste därför ha möjlighet att ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit  i sitt ansvar. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå. Det måste kosta att svika de placerade barnen.

Självklart måste även en hel del annat göras:

  • Placerade barns rättigheter måste tydliggöras i lagstiftningen. Det som LVU-utredningen har i uppdrag att föreslå inom kort.
  • Staten måste ta ett nationellt ansvar för att kommunerna sköter tillsynen av familjehemmen. Barn i familjehem måste ha samma möjlighet att komma till tals som barn placerade på HVB. Vi behöver få en bättre nationell bild av hur barn upplever sin situation och fler verktyg för att säkra en trygg vård. Nationella brukarundersökningar där barn i familjehem kommer till tals behöver genomföras regelbundet.
  • De företag som ger konsulentstöd till familjehem - det som Kalla fakta tog upp - måste få ett tydligt regelverk. Det ska precis som LVU-utredningen nyligen föreslog krävas tillstånd och kommunerna som anlitar konsulentstöd måste ha tydliga avtal. Det som är kommunens uppgift - själva myndighetsutövningen - får aldrig överlåtas. I tillägg till detta tycker jag också att minst samma krav ska ställas på konsulentfirmorna som på familjehem vad gäller registerutdrag och grundläggande utbildning.







måndag 29 september 2014

Haveriutredningar värda namnet lex Bobby

Statskontoret har granskat Lex Bobby och ger en bitvis svidande kritik av arbetet. Rapporten "Sorgen finns det inga ord för" överlämnades till regeringen i dag.

Kritiken handlar om att för få fall har granskats, att analyserna är för grunda och att dialogen med berörda har uteblivit. Rapporterna från Socialstyrelsen har inte spridits till berörda och har upplevts ha litet värde av de som trots allt har läst. Vi instämmer i kritiken, men kan också konstatera att lagstiftningen kritiserades på dessa punkter redan när den infördes.
En av de kritiska var Staffan Jansson, den barnläkare som ursprungligen drev på för att Sverige skulle göra haveriutredningar när barn utsatts för dödligt våld.I den diskussion som uppstod efter att flickan Yara dog i Karlskrona konstaterade Staffan Jansson och flera andra experter att lagen som den blev utformad inte bidrar till att dra lärdomar som kan skydda barn i framtiden. DN: Lex Bobby lyckas inte skydda utsatta barn.

Ska lex Bobby bidra till att upptäcka och åtgärda maskor i skyddsnätet för barn måste lagen och hur den används förändras. Vi instämmer i de förslag som Statskontoret lägger, men anser att de behöver preciseras ytterligare.  Vi vill se en förändring på fyra punkter:
  1. Utred varje enskilt fall. Gör en utredning och en rapport i varje enskilt fall. Det synliggör lokala brister (som då kan åtgärdas), exempelvis i samverkan mellan skola, sjukvård, polis och socialtjänst. Dessa rapporter som går mer på djupet kommer också att ge ett bättre underlag till den generella analysen på nationell nivå.
  2. Granska fler fall där barn far illa. Haveriutredningar bör göras även när barn skadas allvarligt till följd av brott eller när ett barn tar sitt liv. Utredningar i dessa situationer skulle ge oss ökad kunskap om vad det är vuxenvärlden missar. (Jag skrev om detta på DN debatt ifjol tillsammans med Åsa Landberg: "Ett barns självmord är alltid ett haveri".)
  3. Fördjupa analysen och tala med de tjänstemän som varit inblandade. Låt även nyckelpersoner i den drabbade personens närhet erbjudas möjlighet att få komma till tals. De kan ha värdefull kunskap om luckor i skyddsnätet som myndigheterna inte har vetskap om.
  4. Bredda kompetensen i haveriutredningarna och säkerställ att inte socialtjänst, skola, sjukvård och rättsväsende utreds var för sig.
Internationella erfarenheter visar att det finns mycket att lära av haverikommissioner. Skyddet för barn kan stärkas. Framtida tragedier kan undvikas. Men det kräver en förändring av Lex Bobby, Att använda ett barns namn för en lag förpliktigar. Det måste bli haveriutredningar värda namnet. Jag hoppas att regeringen tar Statskontorets rapport på stort allvar.

tisdag 16 september 2014

En övergiven ettåring och frågan polisen borde ställa


Polisen grep en kvinna misstänkt för ett brott. Hon berättar inte att en bebis är kvar i bostaden. Först vid en husrannsakan påträffar polisen en ettårig bebis som är ensam och apatisk. I bostaden finns också en övergiven hund som är så vanvårdad att den avlivas.

Som barnombudsman kommenterar jag inte den nu aktuella händelsen, men den väcker nygamla frågor om polisens rutiner när personer frihetsberövas. För ett tiotal år sedan uppmärksammade Barnombudsmannen att det fanns allvarliga brister i polisens och Kriminalvårdens rutiner i samband med gripande, anhållande, häktning och när dömda personer inställer sig för att avtjäna straff. I dessa situationer hade det förekommit att barn blivit övergivna när vuxna frihetsberövats och att barnens situation inte uppmärksammats av någon myndighet.

Sedan dess har Kriminalvården ändrat rutiner och numera ställs alltid frågor om det finns barn som måste uppmärksammas i samband med att en person häktas eller blir intagen på anstalt. Man nöjer sig inte med att hoppas på att den vuxna själv ska ha omdömet att ta upp detta. Polisen frågar också rutinmässigt i samband med att en person anhålls. Men anhållandet kan inträffa så sent som tolv timmar efter ett gripande. För ett riktigt litet barn kan tolv timmar helt ensam få svåra konsekvenser. Vi har kännedom om flera situationer där gripandet av en vuxen har lett till att barn har väntat övergivna på fotbollsplaner, kommit hem ensamma från skolan eller precis som i fallet med ettåringen helt enkelt varit själva i bostaden i många timmar.

Självklart borde en vuxen som grips av polisen berätta spontant om att det finns barn som är övergivna och behöver stöd. Men alla har inte gott omdöme i en pressad situation. Det kan handla om att personen är chockad, drogpåverkad, tror att gripandet ska bli kortvarigt eller att den gripne är rädd för att sociala myndigheter ska omhänderta barnet.

Barnombudsmannen har kontaktat Rikspolisstyrelsens rättsenhet för att diskutera de rutiner som gäller vid gripande. I nuläget finns ingen frågeplikt eller upplysningsplikt, det vill säga vid ett gripande frågar man inte rutinmässigt om personen har anhöriga eller djur som behöver tillsyn. Det borde man göra!

torsdag 28 augusti 2014

Stärkta rättigheter för barn som tvångsvårdas i psykiatrin

I måndags presenterade regeringskansliet en departementspromemoria som bland annat föreslår en rad förstärkningar av rättigheterna för barn som vårdas med tvång i psykiatrin. Det är mycket välkommet och jag uppskattar att de barn som deltog i arbetet med vår årsrapport får ett kvitto tillbaka på att makthavare faktiskt har lyssnat.

I vår årsrapport om barn med psykisk ohälsa - Bryt tystnaden - kunde vi konstatera att barn finns i psykiatrin, men inte i lagstiftningen. I tvångsvården görs ingen skillnad mellan barn och vuxna. Barn får inte information och saknar också möjlighet att klaga till Inspektionen för vård och omsorg. Vår rapport fick en hel del uppmärksamhet och regeringen samt ansvariga myndigheter har tagit bristerna på stort allvar.

Redan en vecka efter att vi överlämnade rapporten Bryt tystnaden till regeringen fattades ett par viktiga beslut. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, fick i uppdrag att tala med barn och unga i samband med tillsyn av psykiatrin. Något vi i vår rapport kunde konstatera inte gjordes. IVO fick också i uppdrag att bli tillgängliga direkt för barn. Socialstyrelsen fick samtidigt i uppdrag av regeringen att ta fram informationsmaterial för barn i den psykiatriska tvångsvården om deras rättigheter. Socialstyrelsen ska också analysera varför tvångsåtgärder används mycket mera frekvent på flickor jämfört med pojkar.

I juni fattade riksdagen beslut om en ny patientlag (träder i kraft 1/1 2015) som också stärker barns rättigheter. Informationsplikten gentemot patienterna blir mer omfattande och krav ställs på att informationen är åldersanpassad. Barns inflytande över sin vård blir också tydligare. Barnets inställning till vården ska så långt som möjligt klarläggas.

Departementspromemorian om tvångsvården som släpptes 25 augusti innebär också några förändringar som är viktiga för barn och ungdomar. En viktig markering är till att börja med att promemorian tydligt avvisar ett av psykiatrilagsutredningens huvudförslag, det om att inrätta en särskild dispensnämnd. Barnombudsmannen avstyrkte i skarpa ordalag psykiatrilagsutredningens förslag att en särskild dispensnämnd skulle inrättas med möjlighet att acceptera extraordinära åtgärder och tvångsmedel som inte finns lagreglerade i förväg. En sådan lösning skulle öppna för att tvångshandskar, hjälmar och andra starkt integritetskränkande åtgärder används utan att tvångsmedlen finns angivna i lagstiftningen.  

I promemorian föreslås också att barn för första gången ska omnämnas i lagstiftningen och att lagen ska göra skillnad på hur tvångsmedel ska få användas på barn jämfört med vuxna. Det föreslås bland annat att tvångsåtgärder bara ska få användas på barn när det är förenligt med barnets bästa. Bestämmelsens utformning ska ses som en tydlig begränsning och det handlar inte om att barnets bästa enbart ska beaktas. För att använda tvångsåtgärder krävs en analys av hur åtgärden är förenlig med barnets bästa och vilka alternativ som finns. Barnets egen uppfattning ska ha stor betydelse för bedömningen. Övervägandet ska finnas återgivet i barnets journal.

Åtgärder föreslås också för att minska tvångsanvändningen generellt mot barn. Ett särskilt genombrottsprojekt ska startas med fokus på tvångsvården för barn och unga. Projektet ska förutom att minska förekomsten av tvångsåtgärder också förstärka barnets delaktighet i vården. Barn med erfarenhet av psykiatrisk tvångsvård ska medverka i de kvalitetsförbättringsåtgärder som vidtas i projektet. Uppföljningen av hur tvångsåtgärder används ska också skärpas i och med att förbättringar av patientregistret föreslås i promemorian.

Till sist föreslås också skillnader i regleringen av hur tvångsåtgärderna fastspänning och avskiljning ska få användas på barn jämfört med vuxna. Barn omnämns för första gången i lagen och den tid dessa åtgärder ska användas blir mer restriktiv för barn i jämförelse med för vuxna. Skillnaderna i tid motiveras med att tvång när det gäller barn ska begränsas så mycket som möjligt och användas med stor försiktighet och endast om det är förenligt med barnets bästa.

Som barnombudsman välkomnar jag de förändringar som nu föreslås. Det är kraftfulla steg i rätt riktning som nu tas. Istället för att öppna upp för mer oreglerat tvång som psykiatrilagsutredningen föreslog så innebär departementspromemorian att omfattningen av tvångsåtgärder som riktar sig mot barn begränsas.

Barnombudsmannen hade dock i några avseenden gärna sett ännu tydligare och mer långtgående förslag:

Vi saknar förslag som förbjuder att barn och ungdomar som inte är dömda till rättspsykiatrisk vård trots detta kan tvångsvårdas i rättspsykiatrin.

Vi saknar förslag i promemorian som hindrar att barn vårdas på vuxenpsykiatriska avdelningar. Ett sådant skarpt förslag hade behövts eftersom psykiatrilagsutredningen inte var tydlig på den punkten. Det är viktigt med en reglering, inte minst mot bakgrund av att promemorian pekar på att det i sju landsting saknas vårdplatser för slutenvård inom den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten.

Vi anser att den formulering som föreslås i promemorian för när tvångsåtgärder ska få användas mot barn – ”förenligt med barnets bästa” - är för otydlig. I föräldrabalken lyder regleringen att ”barnets bästa ska vara avgörande”. Det är ett exempel på en tydligare formulering som i detta sammanhang skulle markera att tvångsåtgärder enbart får användas om åtgärden är till barnets bästa. Vi anser också att skrivningarna är för otydliga om hur bedömningen ska göras om när det kan vara till barnets bästa att tillgripa en ingripande tvångsåtgärd.  I vårt remissvar på psykiatrilagsutredningen föreslog vi att det ska handla om akuta situationer som är livshotande.

Vi saknar en grundlig analys av om vilka tvångsåtgärder som överhuvudtaget ska få användas mot barn i psykiatrisk tvångsvård. En sådan analys med internationella jämförelser och översikt över befintlig forskning på området behöver göras och kan då leda till att tvångsåtgärderna skulle kunna inskränkas ytterligare jämfört med det som föreslås i departementspromemorian.

Vi välkomnar förslaget att se över hur inrapporteringen av tvångsåtgärder till det nationella patientregistret skulle kunna förbättras. Det är dock inte tillräckligt. Kravet på dokumentation och inrapportering av tvångsåtgärder måste förtydligas i lag. En tydligare lagreglering markerar hur viktigt det är att tvångsåtgärder dokumenteras och inrapporteras. Rapporteringsskyldigheten måste också kopplas till sanktioner.

Sammantaget: flera viktiga förbättringar har det senaste halvåret föreslagits för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården. Barn finns snart även nämnda i lagstiftningen. Men fler steg behöver tas. Barnombudsmannen kommer att fortsätta bevaka rättigheterna för barn som tvångsvårdas.

 

fredag 11 juli 2014

Straffa inte barnet!

Att som barn ha sin mamma eller pappa i fängelse eller häkte är svårt. Det väcker ofta känslor av sorg, skam och oro. Stora delar av tillvaron påverkas. Hur har föräldern det? Hur ska det bli i framtiden? Vad kan och vill jag säga till mina kompisar?

Det saknas fakta om hur många barn som har det så här, men man uppskattar att det handlar om ungefär 10 000 barn. Barnombudsmannen har under lång tid uppmärksammat att mer måste göras för dessa barn. Det är nu tio år sedan vi släppte rapporten ”Straffa inte barnet”.

Rapporten bidrog till ett omfattande förändringsarbete i Kriminalvården. Information togs fram, besöksmiljöerna förbättrades och särskilda barnombud inrättades.

Tio år senare är det hög tid att lyfta frågan högre på dagordningen igen. Förändringsarbetet har inte längre samma takt.  Andra nordiska länder som tidigare låg efter Sverige har nu hunnit ikapp och förbi i sina ambitioner att stödja barn till frihetsberövade föräldrar.
Frågan har också uppmärksammats särskilt av FN:s barnrättskommitté inför nästa års granskning av Sverige. Senast i oktober i år vill Barnrättskommittén ha svar från regeringen om vilka åtgärder som gjorts för att underlätta för barn med en förälder i fängelse att kunna upprätthålla en kontakt.
Men det finns ljuspunkter. I går uppmärksammade exempelvis SR:s Studio Ett en film som tagits fram med stöd av Svenska Filminstitutet och Konstnärsnämnden och som ska ha premiär i höst. Filmen som redan är prisbelönt heter ”Räknar dagar, räknar år” och bygger på barns egna berättelser. Filmen vänder sig både till barn och föräldrar.
Det råder ingen tvekan om att filmen kommer att fylla en viktig funktion. Under våren har Barnombudsmannen inom vårt arbete med regeringsuppdraget Pejling och dialog mött barn och unga som besökt en frihetsberövad förälder. I slutändan fick också några av barnen möta chefer inom Kriminalvården för att direkt till dem berätta om sina upplevelser av att besöka en förälder på anstalt eller häkte.
De barn och unga som vi träffade lyfte främst fram fyra områden som viktiga: besök och besöksmiljö, information, bemötande och kontakten med föräldern mellan besöken.

Här är några av de råd som barn och unga gav till beslutsfattare i Kriminalvården och den kriminalvårdspersonal de möter vid sina besök:


Råd om besök och besöksmiljö


- Låt mig få se hur min förälder bor/har det.

- Gör rummen mysigare – mer hemtrevliga!

- Gör det möjligt för oss att göra fler vardagssaker tillsammans.
”Att få följa med min pappa där han bor. Kunna se en film med honom. Äta mat med honom och kanske gå ut, även om det är någon typ av bur där uppe. Göra vanliga saker. Käka Mc Donalds.”

Råd kring information


- Berätta vilka regler som finns och varför de finns.

- Visa bilder på hur det ser ut inne på häktet/ anstalten så att man kan förbereda sig.

- Hjälp mig slippa fantisera om hur det är och vad som kan hända.
”Och så tänkte jag hela tiden –
vad hade hänt ifall det brann då?
Det är ju jättesvårt att hinna igenom
alla de där dörrarna. Jag tänkte bara gud, har de någon jättefarlig här på häktet?”


Råd kring bemötande


- Se mig – var personlig.

- Ställ frågor och var intresserad av mig.

- Tänk på hur du uttrycker dig.
”Ibland brukar jag prata med poliser här. Men ibland svarar de inte. Och ibland svarar de att jag får ta en målarbok.”


Råd kring kontakt


- Möjlighet till fler samtal/vecka och barn.

- Möjliggör för snabbare och mer regelbunden kommunikation genom t.ex. mejl.

- Skicka inte ut post med anstaltens namn tryckt på kuvertet.
”Det är klart att man uppskattar två samtal i veckan när jag inte ens fått höra av henne på flera veckor”

Barnombudsmannen föreslår

Barnombudsmannen har med utgångspunkt i samtalen med barnen sammanfattat ett antal förslag till förbättringar för barn som besöker en förälder på anstalt och i häkte:
 
  • Lagstifta om barnets rätt till information, råd och stöd när förälder är intagen i anstalt eller häkte (jf med motsvarande rätt för barn som anhöriga till sjuka föräldrar i Hälso- och Sjukvårdslagen).
  • Förstärk och tydliggör rollen för Kriminalvårdens barnombud. Ombuden ska ha tid och möjlighet att säkerställa att det finns ett barnperspektiv i hela verksamheten. Ombuden ska ansvara för att förbereda, underlätta och följa upp besök. Kriminalvården ska på nationell nivå följa upp barns och ungas egna åsikter kring hur besöken och besöksmiljön kan förbättras.
  • Större flexibilitet i besökstider som anpassas mer efter barnets behov. Det kan exempelvis handla om att barn med lång resväg kan behöva längre besökstid eller att besöken inte ska krocka med barnets skoltid.
  • Barn i olika delar av landet måste ges likvärdiga möjligheter att besöka en förälder som är intagen i anstalt eller häkte. Det kräver ett förtydligande i socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd.
  • Varje barn har rätt till en egen kontakt med sin förälder. Det innebär exempelvis att syskon och övriga anhöriga inte ska behöva dela på en kort telefontid.

 

måndag 30 juni 2014

Skyddet mot barnäktenskap fortfarande för svagt


I morgon, den 1 juli, börjar den nya lagstiftningen mot tvångsäktenskap att gälla. På några viktiga punkter stärks skyddet för barn. Den nya lagstiftningen går dock dessvärre inte lika långt som utredningen då det inte införs en tydlig reglering mot barnäktenskapsbrott. Istället införs en regel som är likalydande för barn som vuxna om äktenskapstvång. Det gör skyddet för svagt för barn eftersom påtryckningar av vuxna som exempelvis tjat eller övertalningskampanjer inte blir straffbart. För att fällas för brottet äktenskapstvång krävs att barnet uttryckligen motsatt sig äktenskap eller att det förekommit ett tvång som inte enbart handlar om tjat eller övertalning.

Barnäktenskap strider mot barnets rättigheter i barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen ger skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn har rätt att få vara barn tills de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar starkt att konventionsstaterna granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning och praxis för att öka minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars, tillåtelse, till 18 år.

Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor i den svenska lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare Ungdomsstyrelsen uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, ha ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och  val av partner.

Som barnombudsman välkomnar jag de skärpningar som nu genomförs, även om de är otillräckliga. Barn ska inte längre kunna få dispens för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsas. En ny brottrubricering äktenskapstvång införs också. Det innebär att det blir straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

Som jag nämnde inledningsvis är jag dock bekymrad över att utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än vuxna inte införs. I propositionen är huvudargumentet emot förslaget om att införa ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar om tvång som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär att det fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt, menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen gör det svårt att  bevisa att det handlat om mer ingripande tvång – äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta barnet i praktiken måste vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång.

Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med imorgon kan en person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt”inte dömas till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligt markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna äktenskap för barn.

I vår tilläggsrapport till FN:s barnrättskommitté som ligger till grund för den kommande granskningen av Sverige har vi välkomnat den skärpta lagstiftningen men också påpekat den lucka i barns skydd som dessvärre kvarstår.

 

onsdag 25 juni 2014

Förhindra könsstympning kräver mer än ord

Kvinnlig könsstympning har varit förbjudet i svensk lagstiftning sedan 1982. Sedan lagen skärptes 1999 så kan en person som bor i Sverige dömas för brott mot lagen, även om könsstympningen har utförts utomlands.

Lagen är tydlig, men det har länge stått klart att det funnits allvarliga brister i tillämpningen. På papperet har barn haft ett starkt skydd, men i verkligheten har dessa barn varit osynliga och bortglömda. Enbart två personer har dömts för brottet på 32 år. Insatserna för att upptäcka barn i riskzon har varit bristfälliga, likaså åtgärderna för att ge barn som redan blivit utsatta stöd.

Nu förs åter en intensiv debatt i frågan efter att ett 60-tal könsstympade flickor har upptäckts i Norrköping. Det är välkommet, men vi måste göra allt för att undvika att insatserna blir kortlivade projekt denna gång.

Barnombudsmannen samlade 2001 flera myndigheter, frivilligorganisationer och vårdföreträdare till ett rundabordssamtal om könsstympning. Vårt initiativ bidrog till att regeringen tog initiativ till ett projekt som startade 2003 och som resulterade i en nationell handlingsplan mot könsstympning. Trots dessa insatser uppmärksammas nu brister i kunskap och rutiner hos centrala verksamheter. Det påminner om hur diskussionen fördes för mer än tio år sedan. 

Den stora skillnaden mot tidigare är att ingen i dag egentligen med fog kan påstå att kunskap saknas. Den finns att ta del av för alla som önskar. Vi har de fakta vi behöver för att agera. Det som brister är snarare modet att ta upp ett känsligt ämne samt tydliga rutiner som i praktiken kan göra skillnad i barns verklighet. Särskilt viktigt är det att detta kommer på plats i vården, skolan och rättsväsendet.

Personal på mödra- och barnavårdscentraler, barnsjukhus och ungdomsmottagningar måste ha kunskap om vad de i sitt arbete kan göra för att upptäcka och stödja redan könsstympade flickor och de måste våga fråga. Personalen måste också leva upp till de krav som anmälningsplikten ställer.

Skolan och inte minst elevhälsovården är oerhört viktig. I Norrköping var det i samtal med barn om deras rättigheter i barnkonventionen som frågan om rätten till kroppslig integritet kom upp. I det sammanhanget väcktes också diskussionen om könsstympning i ett naturligt sammanhang. Trots att skollagen ställer krav på att barn ska få kunskap om sina rättigheter så berättar många barn i svåra situationer för oss att de aldrig har fått denna kunskap, än mindre fått diskutera vad det kan innebär för dem själva. I den meningen är inte barn som utsatts för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning unika. Denna brist på dialog om rättigheter drabbar också barn som på annat sätt blivit utsatta för våld, övergrepp eller omsorgssvikt. Genom att veta om sina rättigheter och var hjälp finns att få ges barn redskap att ställa krav på att rättigheterna efterlevs och de får möjlighet att berätta om sin situation.

Som barnombudsman är jag också bekymrad över att få har dömts i Sverige för att ha utfört eller låtit få utfört en stympning av barn. Erfarenheter från Frankrike visar att domar kan ha effekt. Där ledde publicitet i medierna till att tabut kring att diskutera sedvänjor som stympar flickors kroppar bröts. Det öppnade för fler att ta avstånd öppet och föräldrar som inte ville att deras barn skulle utsättas kunde använda hotet om rättslig påföljd som argument mot sedvänjan.

Barnkonventionen är tydlig med att alla effektiva och lämpliga åtgärder ska vidtas för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Betydligt mer måste göras om dessa ord ska bli verklighet. I den rapport som Barnombudsmannen skickade till FN:s barnrättskommitté i början av året valde vi därför att åter uppmärksamma frågan om könsstympning.