onsdag 3 april 2013

Kunskap saknas om varför allt fler barn häktas

I Barnombudsmannens rapport till regeringen om frihetsberövade barn lyfte vi fram några områden där Sverige fått allvarlig internationell kritik. Det handlade framförallt om den isolering som frihetsberövade barn utsätts för, att restriktioner inte individualiseras och att barn förhörs utan tillgång till offentlig försvarare.

I rapporten lyfte vi också fram barnkonventionens krav på att barn ska frihetsberövas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Staten ska vidta lämpliga lagstiftande och andra åtgärder för att minska användandet av frihetsberövande före rättegång.
Enligt svensk lag får häktning av barn endast ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Det krävs också synnerliga skäl utöver de generella förutsättningar som måste vara uppfyllda för att häktning ska kunna bli aktuellt. Samma krav gäller även för anhållningsbeslut. JO har uttalat att häktning av den som är under 18 år får förekomma enbart i extrema situationer.

Det är mot denna bakgrund som det är oroande att antalet barn som häktas har blivit tre gånger fler sedan 1998. Det är också djupt otillfredsställande att det i praktiken är omöjligt att i efterhand granska hur domstolarna har prövat om synnerliga skäl för häktning föreligger.

Barnombudsmannens granskning av häktesprotokoll från tingsrätterna visar att det sällan framgår av protokollen hur bedömningen görs för vad som är att anse som synnerliga skäl. Det är beklagligt att det inte är möjligt att utläsa ur protokollen hur domstolen resonerar kring synnerliga skäl. Utan denna dokumentation är det svårt att bedöma hur domstolarna lever upp till de krav barnkonventionen, men även svensk lag, ställer på att häktning enbart får ske som en sista utväg.

För att bättre analysera varför fler barn häktas trots att både barnkonventionen och svensk lag kräver restriktivitet krävs forskning. Det finns inga tydliga fakta som kan förklara denna ökning. Det kan bero på att socialtjänsten är mer obenägen att föreslå alternativ till häktning. Flera forskare och åklagare vi talat med antyder detta. En orsak skulle i så fall kunna vara ekonomisk, vid häktning tar staten kostnaden, men vid en placering hamnar kostnaden hos kommunen. Men detta är hypoteser som inte kan beläggas, här krävs mer kunskap.

En annan orsak skulle kunna vara att domstolarnas prövning av när barn ska häktas har förändrats. Men eftersom prövningen av synnerliga skäl inte dokumenteras kan inte detta granskas. I vårt material från 2012 finns dock flera fall där barn har häktats för stöld, vilket är förvånande.

En tredje orsak skulle kunna vara brottsutvecklingen. Men även här är bilden inte helt entydig. Tidningarnas telegrambyrå har tittat på antalet brottsmisstänkta 1998 och jämfört med 2012. Enligt BRÅ:s statistik har antalet barn som är misstänkta för brott mot person (3-7 kap Brottsbalken) samt rån (8 kap) ökat från 2775 (1998) till 3747 (2012). Denna ökning skulle då, enligt TT:s tolkning, kunna förklara fler barn i häkte. Kanske, men i så fall är det intressant att notera att under samma period har antalet personer misstänkta för brott mot person (kap 3-7) samt rån (kap 8) i alla ålderskategorier ökat med knappt 12000 från 19222 (1998) till 31005 (2012). Men till skillnad från bland barn där antalet barn i häkte har ökat tre gånger har det totala antalet personer som häktas minskat från 10461 (1998) till 9985 (2012).
 
Färsk statistik från Brottsförebyggande rådet visar att andelen unga som enligt egen uppgift deltagit i brott sjunker. (Brott bland ungdomar i årskurs 9). Slutsatsen är, enligt BRÅ dessutom, att delaktigheten i vissa våldsrelaterade handlingar som att bära kniv har minskat något under perioden och även andelen som anger att de slagit någon allvarligt. Andelen barn som uppger att de hotat för att få en sak var högre 1995 jämfört med 2011. Detta är viktigt att ha i åtanke när tidningarnas rubriker säger motsatsen. Antalet anmälda brott och antalet brottsmisstänkta säger möjligen något viktigt om förtroendet för rättsväsendet men behöver inte återspegla brottsutvecklingen.
När barn döms för grova brott som skulle ge långa fängelsestraff för vuxna så döms barn normalt till sluten ungdomsvård. Tre gånger fler barn i häkte borde då logiskt tala för att fler barn också dömdes till denna påföljd. Men i själva verket var siffran för antalet barn i sluten ungdomsvård under 2012 den lägsta som uppmätts sedan denna påföljd inrättades.

Vad kan vi då dra för slutsats av alla dessa hypoteser? Ja, egentligen enbart att vi saknar tydliga förklaringar till varför allt fler barn häktas. Barnombudsmannens uppdrag är att bevaka barnkonventionen. Och det är därför vi lyfter fram barnkonventionens krav på att häktning enbart får ske som en sista åtgärd. Det är detta som måste säkerställas i Sverige. Och ska det ske krävs betydligt mer kunskap, alternativ till häktning och att domstolarna tydligare tvingas redovisa hur de gör bedömningen av om synnerliga skäl för häktning föreligger.