söndag 2 december 2012

När tryggheten bryter samman

Varje år placeras 17500 barn i familjehem. En studie från Socialstyrelsen visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen.

De siffror som Socialstyrelsen presenterar är oerhört bekymmersamma och bör leda till en genomgripande diskussion, inte minst i Riksdagens socialutskott.

Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet.

Enligt Socialstyrelsen är det av central betydelse att socialtjänsten i tid uppfattar signaler om problem i relationen mellan familjehemmet och barnet. Så sker inte alltid i dag, enligt Socialstyrelsen.

Dessvärre är jag inte förvånad.

I samband med Barnombudsmannens årsrapport till regeringen 2011 presenterade myndigheten en landsomfattande enkät till samtliga socialnämnder. 241 kommuner besvarade BO-enkäten om hur barn i samhällsvård ska få sina rättigheter tillvaratagna. Enkäten visade att bara drygt hälften av kommunerna hade fattat beslut om direktiv om hur barnets åsikter ska inhämtas och dokumenteras under utredningen och bara var tredje kommun hade direktiv om hur barnet ska få information om sina rättigheter. Ytterligare ett resultat var att så få som drygt var femte socialnämnd hade egna direktiv kring hur socialtjänsten ska agera när det framkommer missförhållanden i ett HVB eller familjehem.

Socialstyrelsens studie visade också att var tredje långtidsplacerad tonåring hade hälsoproblem och att varannan hade skolproblem efter 12-årsdagen.

Detta förvånar inte heller eftersom många kommuner brister i stöd och uppföljning till placerade barn.

I BO-enkäten svarade knappt var tredje socialnämnd att de hade egna direktiv om de placerade barnens hälso- och sjukvård samt skolgång.

Men det behöver inte se ut på det här sättet. Nyligen visade exempelvis Helsingborg som har ett utvecklat samarbete mellan socialnämnd, utbildningsnämnd och familjehem - en metodik som kallas Skolfam - att samtliga familjehemsplacerade barn klarade att nå behörighet efter åk 9. Denna modell tillämpas nu i tio svenska kommuner. Det borde förstås vara en självklarhet i samtliga kommuner.

Förutom skärpt lagstiftning, vassare uppföljning/tillsyn och ökad medvetenhet i landets socialnämnder krävs en fördjupad diskussion om de barn som är placerade under mycket lång tid. Jag tror att den debatt som nu pågår i Norge där den biologiska principen/föräldrarätten utmanas i norskt Barnevern är oerhört viktig även om diskussionen väcker mycket känslor.

De barn som placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet. Det är bekymmersamt att så få av dessa barn får detta och att möjligheten att få till stånd en vårdnadsöverflyttning och – i en del fall i förlängningen en adoption – prövas sällan.

söndag 23 september 2012

Skärpning, Socialstyrelsen och Migrationsverket!


Det är många som hör av sig till mig om den 2-åriga flickan Haddile och Migrationsverkets beslut.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag har också vid flera tillfällen uttryckt oro över hur snävt synnerligen ömmande omständigheter tolkas.

Enligt lag får jag inte ingripa i enskilda ärenden som exempelvis Haddile, däremot är det min skyldighet som barnombudsman att uppmärksamma på en generell nivå när barnkonventionen inte efterlevs.

Det är också mot den bakgrunden jag nu använder myndighetens rättsliga befogenheter i §5 enligt Lagen om barnombudsman för att återigen kalla Socialstyrelsen och Migrationsverket till överläggningar. Myndigheterna kallas till överläggning hos Barnombudsmannen onsdagen den 3 oktober kl 13-14.30.

Jag tar initiativ till detta möte eftersom det då nästan exakt har gått ett år sedan jag samlade Migrationsverket och Socialstyrelsen till möte om placerade barn som riskerar att avvisas från Sverige. Vid mötet 2011 framkom att det fanns stora kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om dessa barns situation. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnar mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Barnombudsmannen har kontinuerligt varit i kontakt med Socialstyrelsen och efterlyst resultat. Det senaste beskedet till oss var att arbetet hade försenats kraftigt.

Jag är oerhört bekymrad över detta.  Det sker gång på gång att barn hamnar i kläm mellan sociala myndigheters bedömning av barnets bästa och Migrationsverkets bedömning. Brister i samverkan mellan dessa myndigheter kan få svåra följder för de barn som saken berör. Det borde därför vara en prioriterad fråga att få fram vägledningen och att ge svar på de frågor vi enades om att belysa vid vårt förra möte i oktober 2011.

Jag väljer därför att kalla Socialstyrelsen och Migrationsverket till ett uppföljande möte. Frågan om hur Sverige tillvaratar dessa barns mänskliga rättigheter får inte dras i långbänk.


Mitt blogginlägg efter mötet i oktober 2011:

Barnombudsmannens kommentar i maj 2011 om synnerligen ömmande omständigheter:

tisdag 10 juli 2012

Max18 och Pejling – om barns rättigheter i kommunen

Barnombudsmannens uppdrag är enligt lag att lyssna på barn och unga, bevaka och driva på att kommuner, landsting och myndigheter genomför barnkonventionen. De senaste åren har vi lagt mycket kraft på att bli bättre och skarpare i alla dessa delar.

Vi har förbättrat dialogen med barn och unga. Med metoden Unga Direkt har vi möjliggjort för barn i utsatta situationer att ge expertråd till beslutsfattare i regering, riksdag och myndigheter. Barn på särskilda ungdomshem, barn i samhällsvård, ensamkommande barn och barn som utsatts för våld eller övergrepp har kommit till tals på detta sätt.

Vi har använt våra rättsliga befogenheter och kallat kommuner och myndigheter till dialog om ett flertal viktiga frågor som barn och unga pekat ut åt oss. Det har handlat om allt från barn i samhällsvård, vräkning, ensamkommande barn till kränkande behandling i skolan.

Fördjupad dialog med både barn och makthavare har gjort det möjligt för oss att diskutera om och hur barnets mänskliga rättigheter omsätts i praktiken. Arbetsmetoden byggd på gedigen kunskap och insikt inhämtad genom dialog ger resultat och bidrar till förändring på riktigt.

Vi är medvetna om att barnets mänskliga rättigheter inte förverkligas automatiskt. Politiska beslut eller högtidliga deklarationer räcker inte. Det räcker inte heller med starka känslor och engagemang. Förändring kräver även kunskap och insikt.

Nu tar vi nästa steg. Barnombudsmannen kan nu presentera två viktiga redskap som ytterligare skärper vår förmåga att lyssna, bevaka och driva på barnkonventionens genomförande.

Det handlar om Max18, ett webbaserat uppföljningssystem, som gör det möjligt att följa upp barnrättspolitiken genom att se hur barn och unga har det i Sverige i dag. Och det handlar om Pejling, en metod att låta barn och unga utifrån sina erfarenheter påverka kommuner, landsting och statliga myndigheter om beslut som rör barn.

Med Max18 och Pejling vässas Barnombudsmannens arbete för barnets rättigheter betydligt. Nu får vi äntligen möjlighet att mäta, utvärdera och följa upp barnrättspolitiken på alla nivåer i det svenska samhället. Och Pejling gör det möjligt att gå på djupet, att verkligen lyssna på barn. Med tillgänglig statistik, fakta och fördjupad dialog kan kommuner, landsting och myndigheter ta viktiga kliv mot att förverkliga den strategi för barnets rättigheter som riksdagen antog 2010. En strategi som i sin tur bland annat svarar upp mot den kritik Sverige fått av FN:s barnrättskommitté.

Sverige har vid flera tillfällen fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att uppföljningen av barnets rättigheter har varit bristfällig, framförallt vad gäller situationen på lokal nivå. Kritiken har också varit tydlig när det gäller att barn inte får komma till tals i tillräcklig utsträckning inför viktigare beslut.

Max18 samlar i nuläget 48 indikatorer inom de områden som utgår från barnrättspolitiken och de krav som barnkonventionen ställer. Det handlar om ekonomi, hälsa, utbildning, trygghet, delaktighet samt stöd och skydd. Elva av indikatorerna är nedbrytbara på kommunnivå, 18 på länsnivå. Indikatorerna är i utgångsläget de som föreslogs i DS 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken.

Max18 har tre nivåer, en förenklad som vänder sig framförallt till barn, en lättfattlig med automatgenererade tabeller och en mer avancerad i form av ett statistiklabb. I den senare delen är friheten stor att själv söka information.

Med Max18 får Barnombudsmannen en viktig komponent i vårt underlag för att välja ut kommuner att föra djupare dialog med i Pejling. Men vilka kommuner vi ska Pejla bygger också på annan information, inte minst från barn och ungdomar själva. Målet är att besöka en till två kommuner i varje län.

När vi genomför en Pejling blir dialogen med barn och unga oerhört viktig. I den använder vi vår metod Unga Direkt för att låta barn gestalta sina erfarenheter och formulera budskap till de lokala beslutsfattarna. Därefter ordnar vi möten mellan barn och unga och beslutsfattare för att diskutera hur rättigheterna tillgodoses och vad som kan förbättras, utifrån tyngdpunkten i den nationella strategi som riksdagen antagit.

I förändringsarbetet och dialogen får de kommuner som ingår i Pejling processtöd från Barnombudsmannen och ett särskilt webbforum för idéutbyte kommer att utvecklas.

Jag ser fram mot ett spännande förändringsarbete!

tisdag 8 maj 2012

Orimligt att vuxnas sexköp av barn är ett bötesbrott

Hur väl Sverige lever upp till FN:s konvention om barnets rättigheter granskas återkommande av FN:s barnrättskommitté.

Vid flera tillfällen, nu senast i oktober 2011, har Sverige kritiserats av barnrättskommittén för att ge barn som exploateras genom köp av sexuella tjänster ett alldeles för svagt rättsligt skydd. Det är i högsta grad en välförtjänt kritik.Läs mer här!

Den senaste veckan har Dagens Nyheter granskning visat att vuxna som utnyttjar barn genom att köpa sexuella tjänster har mycket lite att frukta. Totalt i Sverige anmäldes 542 fall till polisen 2006-2010. Under samma tidsperiod finns 26 domar varav 4 hade fängelse som påföljd, enligt DN. I 22 domar har utfallet blivit något annat än fängelse.

Signalen detta ger kan bara tolkas som att brottet att köpa barn sexuellt inte betraktas som allvarligt i lagstiftarnas ögon. Som barnombudsman kan jag inte acceptera detta.

I DN:s artiklar finns barnens röster återgivna från polisförhör. Korta och skrämmande referat som beskriver barn i en oerhört utsatt situation och som blivit hänsynslöst utnyttjade av vuxna. Forskning visar att dessa barn ofta är dubbelt utsatta. Barn som tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel utgör en riskgrupp i dessa sammanhang. Läsvärd rapport från BUP Elefanten!

Barnen bär ofta på skamkänslor, en känsla av att sakna värde och blir lätta offer för vuxna utan samvete. Ofta är skyddsnätet från vuxna i barnens närhet trasigt eller obefintligt. Eller så är barnens föräldrar på andra sätt frånvarande i barnens liv. Men även på andra sätt brister barnens skyddsnät. Det senaste året har jag och mina kollegor lyssnat på barn och unga som har utsatts för våld och övergrepp i hemmet. Barnen har vittnat om en socialtjänst som är frånvarande eller helt okänd. Om en skola och vård som inte reagerar eller slår larm trots att barnen signalerar att de mår fruktansvärt dåligt.

I vår rapport Signaler som överlämnades till regeringen i mars föreslog vi tre åtgärder:
• Reformera socialtjänsten och inför en barntjänst som är känd och tillgänglig för barn.
• Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn.
• Lagstifta om tidsgräns för barnförhör.

Åter till frågan om hur lagstiftaren ser på situationer då vuxna köper sex av barn. Barnrättskommittén skriver i sin senaste granskning av Sverige (oktober 2011) att man är särskilt bekymrad över att
“Crimes such as the purchase of a sexual act of a minor and exploitation of children for sexual posing; are categorized as “less serious sexual offences against children”
Barnrättskommittén uppmanar Sverige att se över lagstiftningen i syfte att ge dessa barn ett starkare skydd. Jag instämmer helt i detta. Och faktum är att Barnombudsmannen krävde detta i ett remissvar 2004, för åtta år sedan. När vuxna ger barn ersättning i syfte att förmå en person som inte fyllt 18 år att företa eller tåla en handling med sexuell innebörd ska det ses som sexuellt utnyttjande.

En sådan förändring skulle innebära att lagstiftaren för det första gör tydligare skillnad på barn och vuxna. Om köp av sexuella tjänster av barn istället ses som sexuellt utnyttjande markerar lagstiftaren att ett barns beroendeförhållande till en vuxen skiljer sig markant från en vuxens beroendeförhållande till en annan vuxen. Men även på ett annat sätt skulle en sådan förändring få effekt. För brottet sexuellt utnyttjande av barn finns nämligen ingen annan påföljd i straffskalan än fängelse och just nu ligger dessutom ett förslag på regeringens bord om att skärpa minimistraffet till minst sex månaders fängelse.

Sverige bör gå barnrättskommittén till mötes och skärpa lagstiftningen.

tisdag 27 mars 2012

Skuggor och Ljus i Vallentuna

Just nu visar Upplandsmuséet utställningen Skuggor och Ljus
om händelser i Uppsala under en mörk period i mänsklighetens historia.
Besökarna får höra om det rasbiologiska institutet och det famösa Bollhusmötet 1939 där en majoritet studenter motsatte sig "judeimporten", dvs att tio judiska läkare skulle få en fristad i Sverige.

Men muséet visar också en annan sida: den ljusa. I början av krigsåret 1939 kom 500 judiska ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det var svårt att hitta hem som ville ta emot barnen, allra svårast för pojkarna. Det fick professor Hugo Valentin att ta initiativ till det judiska pojkhemmet i Uppsala. Han och andra Uppsala-bor engagerade sig för ett gott mottagande av de asylsökande pojkarna.

I dag flyr ensamkommande barn och ungdomar från konflikthärdar som den i Afghanistan. Sverige har förbundit sig att ge asylsökande en rättssäker asylprövning och ett gott mottagande. Trots det väntar över 300 barn och ungdomar på en kommunplats.

I Dagens Nyheter i dag läser jag att det finns kommuninvånare i Vallentuna som frågar om barn kan skickas tillbaka om de visar sig ha en psykiatrisk diagnos. Någon annan undrar om barnen har hälsoundersökts innan de ska placeras i villaområdet. En tredje funderar över värdet på husen. Dessa kommentarer fälls alltså efter att boendet vid två tillfällen har vandaliserats sönder och samman.

Historien lär oss att det inte är människor annorlunda än oss själva som i vardagen, i det banala, genom sina handlingar, eller icke-handlingar, gör ondskan möjlig. Men historien lär oss också att vi människor alltid har ett val.

Det var säkert viktigt med gårdagens informationsmöte i Vallentuna. Ett besök på Upplandsmuséet rekommenderas också.