torsdag 22 september 2011

Sigtuna, socialtjänsten och barn som far illa

Vi har alla skakats av rapporteringen från Sigtuna. Två små pojkar, 4 och 8 år gamla, har hittats döda. Exakt vad som har hänt vet vi inte ännu. Men enligt rapporteringen har barnen inte kommit tillbaka till skolan eller förskolan efter sommaren.

Jag utgår från att det som hänt och kommunens agerande nu kommer att granskas noga av Socialstyrelsen. Om det visar sig att barnen har blivit mördade av en närstående är det viktigt att en ordentlig ”haveriutredning” tillsätts. Det är viktigt att fundera över vilka lärdomar som kan dras när det allra mest tragiska inträffar. Fanns det någon som borde ha sett och agerat tidigare?

Min roll som barnombudsman är inte att granska en enskild händelse eller att utöva tillsyn. Däremot handlar mitt uppdrag om att bevaka och följa upp att bland annat Sveriges kommuner lever upp till barnkonventionen och de mänskliga rättigheter alla barn i Sverige har.

När jag möter barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer de ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

Jag har mot den bakgrunden länge oroats över att det är så stora skillnader mellan hur olika kommuner agerar när barn far illa. För att granska lite närmare vilka beslut socialnämnderna har fattat om den sociala barnavården skickade Barnombudsmannen ifjol en enkät till samtliga kommuner.

Sigtuna svarade på vår enkät om socialtjänsten och den sociala barnavården. Kommunen svarade nej på samtliga våra frågor.

Det blev nej på frågan om socialnämnden har fattat beslut om hur statistik ska föras över anmälningar som far illa. Kommunen svarade också nej på om nämnden beslutat om direktiv för hur man ska bedöma om en anmälan ska leda till utredning. På samma sätt svarade Sigtuna nej på vår fråga om socialnämnden fattat något beslut på att personal som genomför barnavårdsutredningar ska ha särskild kompetens.

Vad betyder detta? Jo, att den ansvariga socialnämnden på flera avgörande punkter inte har fattat viktiga beslut som styr förvaltningens verksamhet. Det kan naturligtvis hända att förvaltningen trots detta gör ett utmärkt arbete. Problemet är bara att bristen på styrning öppnar för mer av godtycke.

Att bristen på tydlig styrning och uppföljning av socialnämndens arbete är problematisk finns det flera undersökningar som bekräftar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

När jag kommenterade denna undersökning i SVTs Aktuellt var mitt budskap naturligtvis att det är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. De förslag som har lagts måste genomföras. Men vi måste göra mer än så. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Socialstyrelsen måste också utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.