söndag 11 september 2011

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."
Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.