fredag 26 november 2010

Media diskuterade barn i media

För ganska exakt ett år sedan kritiserade jag och flera barnrättsexperter utvecklingen där barn i kris exponerades i reality-program. Exempel på detta kunde också hämtas från inslag i SVTs serie Ett fall för Louise. Kritiken ledde till ett möte med Sveriges Television där vi enades om att vi tillsammans lite längre fram i tiden borde bjuda in till en workshop om barn i media.

I dag ägde så till sist workshopen rum i SVTs lokaler. Sveriges Television, Utbildningsradion och Barnombudsmannen stod som inbjudare. Deltagarna kom från produktionsbolag, SVTs och URs redaktioner samt från barnrättsorganisationer och myndigheter som Medierådet och Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i reella program och dilemman som deltagarna därefter resonerade om. Det fanns sällan några självklara svar. I vågskålen fanns båda de centrala perspektiven i barnkonventionen: barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till skydd. Eller som någon så klokt sa; barnet har rätt att nyttja media, men media har inte rätt att utnyttja barnet.

Principerna kan låta lätta, men de måste alltid tolkas. Ett barn som upplevt mobbning och vill berätta óm sin ilska över hur skolans ledning svikit. När och under vilka villkor är det rätt att göra ett program om detta? Vilka kan konsekvenserna bli om barn i sådana situationer aldrig får komma till tals i media? Vilka blir konsekvenserna i det enskilda fallet om barnet, trots att det är anonymt, identifieras av mobbarna?

Deltagarna - de flesta från erfarna barn- och ungdomsredaktioner - hade kloka och eftertänksamma svar. De gör ett viktigt jobb för att synliggöra barns livsvillkor och ägnar stor kraft åt att detta ska ske på ett tryggt sätt för de medverkande barnen. Runt bordet efterlyste vi dock deltagare från andra redaktioner. Hur synliggörs barn exempelvis i nyhetsreportagen? Skolfrågorna var exempelvis i fokus i de två senaste valrörelserna, men hur ofta fick barn och unga komma till tals om hur de upplever situationen i skolan? Vad vill de ge för råd till makthavarna?

Tanken med workshopen var att möjligöra diskussionen, inte att formulera tydliga slutsatser. Men några sådana kan ändå dras, tycker i alla fall jag. En slutsats är att ett nytt medíelandskap med sociala medier kräver ännu mer av eftertanke. Känsligt material kan plötsligt klippas, spridas óch användas av personer som är ute efter att skada ett barn som medverkat i ett program. På workshopen berättades också om sådana konkreta exempel.

En annan slutsats är att det aldrig räcker att prata om slutprodukten, dvs´hur programmet blev där barnet medverkar. Frågor måste också ställas om hur själva programmet spelades in, dvs själva förutsättningarna för barnets medverkan. Vad vet barnet om sammanhanget? Bakgrunden? Riskerna? Sina rättigheter? Det är svårt för vem som helst att överblicka framförallt tv-mediets enorma genomslagskraft.

Workshopen avslutades i konsensus: vi ser gärna att dialogen upprepas.

måndag 8 november 2010

Tvångsvården av barn med funktionsnedsättningar

Radioprogrammet Kaliber har granskat tvångsvården på särskilda ungdomshem av barn med funktionsnedsättningar. Det är ett viktigt reportage. I programmet målas tre olika problembilder upp:

- Tvångsomhändertagande av barn på grund av deras funktionsnedsättningar, i strid mot dom från regeringsrätten.

- Vård i enskildhet för barn med funktionsnedsättningar.

- Barn med olika typer av problematik blandas på samma hem.

Barnombudsmannen anser att samhällets omhändertagande av barn måste ske i syfte att ge barnet ett gott omhändertagande. Det handlar om anpassad vård, behandling och att få goda uppväxtvillkor när vårdnadshavare inte kan ta det ansvaret. Samhällets insatser oavsett vilken typ av hem barnen placeras i får inte bli uppfostringsanstalter för barn, som en flicka i reportaget beskriver. Även forskningen som nämns visar på att fostran inte har effekt på personer med diagnos.

Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. Regeringen bör ta ansvar för att kommuner känner till och agerar i enlighet med rättspraxis. Om inte så sker måste lagändringar till.

Barnombudsmannen har också i samband med barnskyddsutredningen föreslagit att det ska införas en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Detta måste dokumenteras för att kunna utvärderas på ett nationellt strukturellt plan utifrån om den vård som samhället ger till placerade barn och unga är adekvat.

Vad gäller vården på särskilda ungdomshem har Barnombudsmannen i samband med årsrapporten för 2010 lämnat flera förslag till regeringen:

• Tillsynen på institutionerna skärps med tätare, längre och fler oanmälda inspektioner. Socialstyrelsen som efter årsskiftet tar över tillsynsansvaret bör få tydliga direktiv om detta
• Inrättande av oberoende barnombud som företräder omhändertagna barns och ungas intressen.
• Lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det rör sig då om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga § 15 c och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård § 17.
• Personal som arbetar med barn som är placerade utanför det egna hemmet ska utbildas i konflikthantering, barnkonventionen och andra rättighetsdokument samt riktlinjer från FN.

Barnombudsmannen har också vid flera tillfällen markerat tydligt att barn som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte får placeras tillsammans. (Remissvar 2005-04-28 Betänkandet (SOU 2004:122) Ingripanden mot unga lagöverträdare). Detta eftersom det kan krävas olika insatser i form av vård och stöd. Samhället måste garantera att vården och stödet är adekvat i förhållande till eventuella diagnoser, brottslighet, missbruk.

tisdag 26 oktober 2010

Skola, skola, skola...

Avgångsbetyget i nian kan vara en indikator på ökad risk att begå självmord i ung ålder. En ny studie från Karolinska Institutet och Socialstyrelsen visar att de som gått ut nian med lägst medelbetyg har ungefär tre gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med de som lämnar grundskolan med toppbetyg eller strax under.

- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.

Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.

- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.

Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.

Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.

Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.

torsdag 14 oktober 2010

Sagt och gjort - vikten av revision!

I Mjölby har kommunpolitikerna låtit utvärdera hur kommunen tillämpar barnkonventionen vid beslut. Revisorernas granskning visade på ett enastående uselt resultat. Och därför vill jag faktiskt ge Mjölby beröm! Det är nämligen faktiskt precis det här som krävs. Politiker ska inte nöja sig med att äta tårta när fina beslut fattas om barnkonventionen. Precis som i Mjölby måste politikerna låta revisorer granska besluten och politikerna måste våga se vad som hänt i verkligheten. Först med fakta framme kan beslutsfattarna sedan bestämma om målen behöver vässas för att barnkonventionen ska användas och betyda något på riktigt i besluten och i förlängningen förstås också för kommunens barn. Och till syvende og sidst är det enbart det sista som räknas.

År 2000 fattade kommunfullmäktige i Mjölby ett beslut att alla nämnder skulle använda en checklista när man fattar beslut för att säkerställa barnens bästa. Nu konstaterar alltså revisorerna att beslutet inte är känt och att ingen nämnd använder sig av checklistorna. Det påpekas också att det saknas en kommungemensam metod för säkerställande av barnperspektiv när det fattas beslut.

Kommunstyrelsen i Mjölby har mot den bakgrunden fattat beslut att alla nämnder ska uppmärksammas på fullmäktiges beslut från 2000 och att nya förtroendevalda ska utbildas. I beslutet står också att Kommunledningskontoret ska följa det arbete Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Barnombudsmannen håller på med för att barns rättigheter ska beaktas i kommunernas beslutsprocesser på ett bättre sätt. Alldeles utmärkt!

måndag 11 oktober 2010

Barn och vårdnadstvister

Jag medverkade i TV4 nyhetsmorgon i morse för att kommentera hur barn kan drabbas av svåra vårdnadstvister. Diskussionen handlade både om internationella bortföranden av barn och ärenden i Sverige där tvisten avgörs i domstol.

År 2008 fick UD kännedom om ungefär 100 fall av internationella vårdnadstvister. Av dessa handlade ca 80 om bortförande eller kvarhållande av barn. Dessa tvister kan få mycket svåra konsekvenser för barnet. Tidsfaktorn - hur snabbt tvisten kan lösas - är avgörande både för om ärendet ska lösas positivt och för barnet. För ett barn är veckor och månader lång tid. I en del fall tvingas barnet också leva gömd utan tillgång till utbildning. Som barnombudsman är jag därför positiv till att en utredning nu föreslagit att en särskild myndighet ska få i uppdrag att försöka bidra till att lösa dessa ofta svåra och komplexa fall.

Diskussionen i Nyhetsmorgon handlade också om svåra vårdnadstvister i Sverige som avgörs i domstol och där en förälder tilldöms ensam vårdnad. Till att börja med kan det vara bra att lyfta fram att de allra flesta barn i Sverige - tre av fyra - lever med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att se att de allra flesta separationer inte innebär konflikter runt barnen. Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen.

Det kan jämföras med 80-talet då bara 37% av föräldrarna hade gemensam vårdnad efter en separation. Bakom den här dramatiska förändringen ligger det faktum att pappor i dag tar betydligt större ansvar och är mer delaktiga i sina barns uppväxt än tidigare. En annan faktor är också att samhället betonar vikten av barnets rätt till båda sina föräldrar. En rad reformer har också understrukit detta de senaste decennierna.

I morse fördjupade vi oss dock i de fall där separationen trots allt slutar i en tvist i domstol. När dessa ärenden prövas är utgångspunkten gemensam vårdnad. Men prövningen ska ytterst avgöras utifrån vad som är barnets bästa. Och det är en viktig markering. En förälder som brukat våld mot barnet eller i familjen är inte en lämplig vårdnadshavare. På samma sätt måste domstolen pröva vårdnadsfrågan utifrån barnets bästa vid svåra missbruksproblem eller där föräldrarnas totala oförmåga till samarbete omöjliggör ett tryggt och normalt liv för barnet.

Om en förälder väljer att föra bort ett barn innan en domstol hunnit avgöra frågan om gemensam eller ensam vårdnad gör sig den föräldern skyldig till egenmäktighet med barn. För detta brott kan föräldern dömas. I diskussionen hävdas ibland att den föräldern då med automatik också skulle förlora vårdnaden om barnet. Det kan låta bestickande, men jag köper inte resonemanget. Självfallet är detta agerande något som en domstol ser som besvärande och negativt när vårdnadsfrågan prövas. Men även i fall där detta har skett måste, menar jag, vårdnadsfrågan alltid prövas ordentligt utifrån barnets bästa.

Bakgrunden till förälderns agerande kan exempelvis vara förekomsten av våld i familjen eller annan - som det visar sig - berättigad oro för barnets utveckling. Föräldern kan alltså dömas för egenmäktighet samtidigt som en domstol efter en prövning av alla fakta i ärendet ändå kan komma till slutsatsen att det är barnets bästa att den föräldern får ensam vårdnad. Logiken kan tyckas svår, men alternativet att bortse från vad som faktiskt är barnets bästa för att istället "skipa rättvisa" mellan de två inblandade föräldrarna vore enligt mig orimligt.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om perspektivet i vårdnadstvister flyttades från föräldrarnas "rätt" till barnets "rätt". Föräldrar som är i konflikt med varandra har inte alltid förmåga att skilja på sina egna och sitt barns behov. Det är därför Barnombudsmannen välkomnade riksdagsbeslutet från 2006 om att barn ska få eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge. Sedan dess har bollen legat hos regeringen som har fått i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett konkret förslag. Vi väntar på förslaget!

onsdag 8 september 2010

Barns levnadsförhållanden

De allra flesta barn är nöjda och har det bra hemma och i skolan. Ungefär så kan huvuddragen i den statistik om barns levnadsförhållanden som Statistiska Centralbyrån presenterade i dag sammanfattas.

Det är förstås bra och ett annat resultat hade varit förvånande i ett land som Sverige. Särskilt positivt är att nästan alla barn ser ljust på framtiden.

Kontrasten blir desto större till de barn i vårt land som på olika sätt inte har det bra. Generella slutsatser om att de flesta barn har det bra hjälper naturligtvis inte det barn som är ledset, mobbat i skolan och saknar vuxna att prata med hemma.

Det är också därför barnkonventionen handlar om barnets rättigheter. Vuxenvärlden måste se alla barn, särskilt de barn som sällan kommer till tals.

I mitt arbete som barnombudsman lyssnar jag särskilt på de barn som har det svårt. Vad som inger oro i SCB:s undersökning är att förhållandevis många barn vittnar om mobbning och ensamhet. Det är också, särskilt eftersom siffrorna varit höga länge, också bekymmersamt att många flickor känner stress och oro med psykosomatiska problem som följd.

Läs undersökningen

onsdag 1 september 2010

Barnläkare måste få utbildning om barnmisshandel

I morse deltog jag i TV4:s morgonsoffa för att kommentera en färsk undersökning som publicerats i Läkartidningen. Två av tre nyblivna barnläkare har inte fått utbildning om barnmisshandel och vanvård.

Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.

Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.

Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:

- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.

fredag 27 augusti 2010

Barn som försvinner i migrationsprocessen

Enligt organisationen Ecpat som sammanställt siffror från Migrationsverket försvann 494 barn i Sverige under första halvåret 2010. Ecpat publicerar siffrorna i en artikel på DN debatt i dag. Ingen vet vad som hänt dessa barn eller om de fortfarande befinner sig i Sverige. Det kan inte heller uteslutas att en del av barnen exploateras. Under alla omständigheter lever barnen utan socialt skyddsnät och utan tillgång till grundläggande rättigheter.

Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.

Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.

Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.

Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?

Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.

torsdag 5 augusti 2010

Brister i rättssäkerheten för barn som utsatts för sexualbrott

I april i år uppmärksammade Rädda Barnen att tusentals barn drabbas när de inte får den snabba hjälp av rättsväsendet som de har rätt till. Trots att lagen säger att det inte får ta mer än 90 dagar från en polisanmälan till beslut om eventuellt åtal i fall där barn under femton misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexualbrott så visade Rädda Barnens undersökning att det tar betydligt längre tid.

Bakgrunden till att en tidsgräns infördes i lagstiftningen var just att handläggningstiderna för barnärenden var längre än för vuxna och att skillnaderna mellan olika delar av Sverige var stora. Detta ville riksdagen råda bot på genom att lagstiftningsvägen skärpa kraven på rättsväsendet. Mot den bakgrunden är det naturligtvis nedslående att så lite tycks ha hänt.

Nu visar dessutom en ny kartläggning som åklagarmyndigheten gjort att det ser illa ut även när det gäller sexualbrott mot barn. Enligt åklagarmyndighetens undersökning som presenteras i Ekot i dag är barn som brottsoffer missgynnade i jämförelse med vuxna och skillnaderna i hur stor del av anmälningarna om sexualbrott mot barn som går vidare till åtal är mycket stora i olika delar av landet. I Karlskrona och Luleå är det bara fem procent. I Eskilstuna, där myndigheten sedan länge arbetat med dessa frågor, är siffran 79 procent.

Skillnaderna är så stora att det verkligen finns fog att misstänka att rättsäkerheten är bristfällig för barn som utsätts för sexualbrott. Förutsättningarna för att få upprättelse beror helt enkelt på var i landet barnet råkar bo.

FNs barnrättskommitté i Genève har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för denna typ av regionala skillnader. Det är därför välkommet att åklagarmyndigheten nu ställer tydliga krav på åklagarkammarna att redovisa åtgärder för att höja kvalitén och möjliggöra att fler anmälningar kan leda till åtal. Det är inte en dag för tidigt.

Regering och riksdag har all anledning att vara kritiska till att lagstiftarens krav på att behandla barnärenden med hög prioritet inte efterlevs. Det kan få svåra följder för barn att det tar så lång tid mellan polisanmälan, förhör och eventuell rättegång.

måndag 21 juni 2010

Vad ska ett barn behöva utstå?

I samband med vinter-OS skrev Charlotte Kalla till sin mentala rådgivare och frågade vad hon skulle behöva utstå som elitidrottare. Bakgrunden var att hon utsattes för en närgången, och som hon upplevde respektlös, dopingkontroll efter att ha tagit guld på 10 km.

Jag respekterar och förstår hennes känsla. Det är en tankeställare om hur en människa kan uppleva en integritetskränkning. Charlotte Kalla är en uppburen skidåkare, en förebild och idol. Hon står naturligtvis många gånger starkare än en tolvåring som polisen hittar under svåra omständigheter ute på stan en sen natt.

Det är mot den bakgrunden jag tycker att det är oerhört viktigt att fundera över tre grundläggande frågor: När är det verkligen befogat att utföra ett drogtest med tvång på ett barn under 15 år? På vems uppdrag ska drogtestet få utföras? Och under vilka former ska drogtestet få utföras?

Barnbrottsutredningen föreslog att tvångsvisa drogtester ska kunna utföras inom ramen för en utredning som socialtjänsten initierar. Utredningens förslag innebar att polisen som huvudregel ska underrätta socialtjänsten innan den unge kroppsbesiktigas för att få socialtjänstens medgivande och att socialtjänsten på grundval av vad polisen uppger ska göra en bedömning av om det är av synnerlig vikt att ett drogtest tas.

På en avgörande punkt valde dock regering och riksdag att gå längre än utredningen. I den lag som träder i kraft den 1 juli får polisen rätt att med tvång drogtesta barn under 15 år utan att socialtjänsten först gett sitt medgivande. Som barnombudsman är jag mycket tveksam till detta.

Lagrådet yttrade i sin granskning av regeringens förslag att förhoppningen om att drogtester av barn under 15 år inte ska tas i brottsutredande eller repressivt syfte kan komma på skam då en åklagare enligt förslaget får besluta om drogtester utan föregående kontakt med socialtjänsten.

Jag är bekymrad över att Lagrådets kritik som bygger på en analys av barnets rättigheter inte har tagits på större allvar. Jag är också bekymrad över att Sverige infört en lagstiftning som innebär att barn i utsatta situationer kan utsättas för långtgående integritetskränkningar utan att detta är tydligt motiverat av socialtjänsten för att kunna sätta in stöd och behandling.

I Barnombudsmannens yttrande till Barnbrottsutredningens betänkande välkomnade vi Barnbrottsutredningens restriktiva förhållningssätt. Vi anser att drogtester av barn enbart ska ske i syfte att ge socialtjänsten underlag till sina utredningar och att de aldrig får ske rutinmässigt. Socialtjänsten måste göra bedömningen att testet är viktigt för att kunna ge barnet rätt stöd och behandling. Och testet måste utföras under för barnet trygga former.

Det är inte oviktigt hur samhället väljer att möta ett barn i en svår situation. I mina samtal med barn och unga som har erfarenhet av den sociala barnavården framkommer ofta att barn känner sig utsatta för vuxnas maktspråk. De vuxna som möter ett barn med respekt, värme och värdighet blir däremot ihågkomna och de gör skillnad på riktigt.

Enligt Lagrådet motsvarar inte regeringens förslag de krav som proportionalitetsprincipen ställer när man på den ena sidan väger det intrång i den personliga integriteten som det innebär för den unge att tvingas urinera under övervakning och på andra sidan den fördel som den unge kan ha av att drogtestet genomförs.

För ett barn som bär på svåra upplevelser måste mötet med rättsväsendet och den sociala barnavården vara tryggt. Det får inte leda till att känslan av maktlöshet och kränkning späs på. Enligt barnkonventionen måste de åtgärder som sätts in främja barnets självkänsla och möjligheterna till återanpassning. Därför är det av största vikt att tvångsvisa drogtester sker på ett för barnet rättssäkert och icke integritetsskränkande sätt.

Som barnombudsman med uppdrag att bevaka genomförandet av barnkonventionen i Sverige är det min skyldighet att lyfta fram denna problematik i min nästa rapport till FNs barnrättskommitté i Genève. Nästa gång barnrättskommittén granskar Sverige bör vi med andra ord kunna få ett tydligt besked om hur de högsta uttolkarna av barnkonventionen ställer sig till den lagändring som regering och riksdag har fattat beslut om.

tisdag 15 juni 2010

Råd från kommunerna i arbetet mot kränkande behandling

Återkommande och omfattande brister i skolornas planer mot kränkande behandling. Det visar en ny rapport från Skolinspektionen, som sammanfattar den tillsyn som myndigheten gjorde 2009 hos skolor i 73 av Sveriges kommuner.

Så gott som alla de inspekterade skolorna hade brister i sina planer mot kränkande behandling. Skolorna hade bland annat missat att kartlägga hur problemen ser ut i klassrummen och på skolgårdarna, vilka platser som är riskfyllda och vilka grupper som kan utsättas för kränkande behandling.

Läs mer här

Skolinspektionens granskning visar att kommunerna som är skolhuvudmän har ett stort förbättringsarbete att göra. I maj inbjöd Barnombudsmannen och Barn- och Elevombudet tio kommuner till en dialog om just kommunernas ansvar och vad som behöver göras. I dialogen pekade deltagarna på tre punkter som måste vara i fokus om arbetet mot kränkande behandling ska bedrivas framgångsrikt:

• Eleverna måste vara delaktiga – de är de verkliga experterna på vad som händer i skolan. Utan deras medverkan kommer man inte att lyckas att nå målet med nolltolerans. Kommunerna bör kräva att skolorna redovisar hur eleverna involveras.

• Politikerna måste ge tydliga budskap till tjänstemän och förvaltningar att nolltolerans mot kränkande behandling ska gälla.

• Det krävs en samsyn bland politiker, skolpersonal, elever och föräldrar om vad kränkande behandling är och hur man förhindrar det. Politikerna måste skapa utrymme i form av tid och resurser för att regelbundet kunna reflektera kring dessa frågor och rapportera till kommunen om hur arbetet fortskrider.

Läs pressmeddelandet från dialogen

Läs hela sammanställningen från kommundialogen här

torsdag 27 maj 2010

Stärk skyddet för tvångsvårdade barn och ungdomar

Jag befinner mig på tåget till Göteborg tillsammans med några medarbetare. Vi ska träffa chefer inom Statens Institutionsstyrelse. Det här är mitt fjärde besök ute i SiS-regioner där jag möter chefer för att berätta om Barnombudsmannens årsrapport där barn och ungdomar på särskilda ungdomshem kommer till tals.

På tåget läser jag i dagens Aftonbladet att personal inom Statens institutionsstyrelse är kritiska till att jag vill stärka rättigheterna för barn och unga i den slutna ungdomsvården. Läs artikeln: "Vi måste få låsa in unga i isoleringscell"

Varför föreslår Barnombudsmannen att skyddet stärks för placerade barn?

I vanvårdsutredningen som utrett kränkningar i den sociala barnavården under tidigare decennier framkommer tydligt att barn och unga inte har blivit trodda när de berättat och att ansvariga myndigheter inte förmått skydda barnen. Nu berättar barn och ungdomar om vad som kan liknas vid vanvård i vår tid.

Den bästa skyddsfaktorn är att vara medveten om de oerhörda risker som finns inbyggda i den sociala barnavården där barn och unga är i en utsatt situation och där vuxna har oerhörd makt. Ska dessa inbyggda risker motverkas räcker det inte med noggrann tillsyn, det krävs också ett förhållningssätt där all personal och ledning är medveten om just denna problematik och där varje signal från ungdomar om att övergrepp sker tas på största allvar.

Jag tror att mycket är vunnet om syftet med vården blir tydligare i den lagstiftning som reglerar tvångsvård av barn och unga. Vården måste åtminstone garantera att barnens grundläggande rättigheter till trygghet, god utbildning och god hälsa tillvaratas. Det räcker inte att lagstiftningen som nu enbart reglerar när repressiva åtgärder är tillåtna.

Jag instämmer också i FNs barnrättskommitté i Genève som anser att isolering av barn inte bör få förekomma i vården eftersom det är en skadlig åtgärd. I själva verket framgår det redan av förarbetena till nu gällande lagstiftning att avskiljning (isolering) inte var tänkt att användas mer än i extrema undantagsfall. I förarbetet heter det bland annat att isolering ”i praktiken inte ska få förekomma i vården.” Enbart under 2009 isolerades barn vid 855 tillfällen. Och vet vi nu – inte alltid i enlighet med gällande lagstiftning.

Mina förslag om ett starkare rättighetsperspektiv i tvångsvården av barn är framförda till regeringen i samband med Barnombudsmannens årsrapport för 2010. Nu är det politikernas sak att agera.

onsdag 5 maj 2010

Tandvård och barn som far illa

Är nu på väg hem efter en dag i Gävle som har handlat om tandvårdens ansvar när barn far illa. På morgonen medverkade jag på ett möte med landstingets beställare av tandvård, dvs de som köper tandvård av folktandvården och privata vårdgivare. Eller för att gå mer rakt på sak: de som sitter på pengarna och styr vad tandvården får betalt för. Men vad har det med barn som far illa att göra?

Jo, i Gävleborg är det exempelvis ca 2 procent av alla barn som inte kommer till tandläkaren. Det kan bero på flera olika saker. I en del fall handlar det om föräldrar som inte klarar föräldrarollen. I andra fall att kallelserna överhuvudtaget inte når vårdnadshavarna. I samtliga fall leder det dock till att barnet inte får den tandvård de behöver. Vad kräver då landstinget av vårdgivarna när barnen uteblir? Ja, här ser det olika ut. En del betalar schablonmässigt och då är ju varje barn som inte dyker upp en vinst för vårdgivaren. Andra landsting ställer tydliga krav på ordentlig uppföljning och då finns det starka incitament för vårdgivaren att inte släppa taget om de barn som annars tappas bort.

Mitt anförande handlade förstås om hur viktigt det är att landstinget ställer tydliga krav på alla som ger tandvård att agera när det finns misstanke om att barn far illa. Barn får inte tappas bort. Det måste också finnas ett bra samarbete med socialtjänsten och kunskap och rutiner som leder till att tandvården anmäler oro om att barn far illa. Här finns en hel del att göra. Trots att alla barn kallas till tandvården vittnade en socialsekreterare om att hon under 8 år bara stött på ett enda fall där tandvården anmält att barn far illa.

På eftermiddagen träffade jag tandhygienister och anställda i barnhälsovården som samlats för att diskutera tandvårdens ansvar för barn som far illa. Jag tycker att diskussionen blev bra. Flera vittnade om att det kräver mod att anmäla och att man känner sig osäker på hur anmälningar hanteras av socialtjänsten. Desto bättre att en socialsekreterare på plats kunde beskriva hur socialtjänsten arbetar och hur viktigt det är att socialtjänsten får information från andra när de befarar att barn riskerar att fara illa. Ju tidigare stödinsatser kan ges, desto bättre.

I Gävleborg har landstinget nu tagit fram tydliga riktlinjer för hur tandvården ska agera när barn far illa. Om riktlinjerna följs ska inte barn behöva hamna mellan stolarna. Det är bra. Och jag tror att det finns goda möjligheter att man kan komma en bra bit på rätt väg eftersom den goda viljan så tydligt finns - det vittnade engagemanget bland alla vårdanställda om.

onsdag 21 april 2010

Fler barn skuldfria...

Diskussionen med landstingen om de barn som blivit skuldsatta på grund av att deras föräldrar missat vårdbesök fortsätter. För några veckor sedan skickade Barnombudsmannen, Kronofogdemyndigheten och Konsumentverket brev till de sex landsting som fortsätter att skicka inkassobrev till de som fått skulder som barn. Vårt brev har gett resultat. Landstingen i Västernorrland och Uppland har fattat beslut om att avskriva barnens skulder. Och nu i veckan fattade Blekinge landsting samma beslut.

I går hade jag en diskussion med landstingsråden i Gävleborg om de ca 1400 barn och unga som har fått skulder i deras län. Bara i år har inkassobolaget skrivit upp dessa barns skulder med 8 procent. Lyssna gärna på diskussionen här!

Mot slutet av samtalet gavs något som kanske kan tolkas som ett löfte om att landstinget i Gävleborg ska följa de andra landstingens exempel och avskriva barnens skulder. Jag hoppas att så sker. Det är ohållbart att landstinget fortsätter att jaga unga människor med inkassobolag för skulder de rimligen aldrig borde ha fått. Det strider också mot lagstiftarens intentioner och med den nya lagstiftning som träder i kraft 1 juni blir det olagligt för landstingen att sätta barn i skuld.

tisdag 6 april 2010

Ännu ett landsting agerar...

I Västernorrland ska de 600 personer som blev skuldsatta av landstinget som barn nu få sina skulder avskrivna. Det betyder att Västernorrland följer exemplet från Uppsala läns landsting och gör något åt situationen för de barn som skuldsatts på grund av att vårdnadshavare missat vård- eller tandläkarbesök. Det är förstås mycket glädjande. Nu väntar vi bara på samma positiva besked från de fyra landsting som fortfarande håller fast vid sina fordringar.

torsdag 1 april 2010

1 av 7 barn utsatt för våld i hemmet

Linköpings universitet och landstinget i Sörmland har frågat 8 500 barn och ungdomar i åldern 13 till 18 år om vilka erfarenheter de har av våld i hemmet. Resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Paediatrica. Vi har anledning att ta studiens resultat på stort allvar och agera därefter.

15 procent av barnen utsätts för våld hemma. Det betyder att ett av sju barn har utsatts för våld av en förälder eller vårdnadshavare. Mer än hälften av dem som upplevt våld mellan de vuxna i familjen har själva blivit slagna. I de familjer där våld förekommer även mellan vuxna var det oftast en man - pappan eller en ny partner - som också slagit barnen.

Jag känner oro över att våld mot barn fortfarande är så utbrett och det är naturligtvis alldeles förfärligt att bara ett litet fåtal av de barn som utsätts för våld i hemmet får hjälp från andra vuxna. Enligt studien har bara 7 procent av de drabbade barnen berättat om misshandeln för någon myndighetsperson och bara 3 procent hade vänt sig till Bris eller någon annan ideell organisation.

Som barnombudsman tänker jag att det är oacceptabelt att barn i Sverige, 30 år efter agaförbudet, fortfarande är så skyddslösa. Jag skulle vilja se åtgärder på bred front:

* Alla barn måste få information om sina rättigheter i förskola och skola. Barn måste från de är små få veta att det finns regler för hur vuxna får behandla barn. Och som liten måste man få veta att det finns hjälp att få och hur man söker hjälp. Det ingår för övrigt som ett självklart krav i barnkonventionen att barn ska få vetskap om sina rättigheter. Sverige har också fått kritik av FNs barnrättskommitté för att vi brister i detta avseende.

* Alla föräldrar - inte minst de som tillhör riskgrupper - måste få information om barnets rättigheter men också praktiskt stöd att klara av föräldraskapets alla utmaningar utan att någonsin tillgripa våld. Studien visar att många av de barn som misshandlats upprepade gånger kom från socioekonomiskt kända riskmiljöer. Här krävs i betydligt högre grad att samhället sätter in riktade insatser.

* Socialtjänsten måste förändra sina rutiner och bli betydligt mer tillgänglig för barn och unga. Det är skrämmande att så få barn som utsätts för våld har kunnat tala om detta med någon vuxen som kan hjälpa.

* Den ideella organisationen Bris ger redan i dag stöd åt många tusentals barn som inte kan eller vill vända sig till socialtjänsten. Ett utökat stöd i form av resurser från exempelvis Socialstyrelsen skulle innebära att Bris kan hjälpa fler barn. Det skulle kunna handla om att Bris får möjlighet att utöka sina telefon- och chatt-tider eller att man kan svara på flera språk.

* Det tydliga sambandet mellan våld inom relationen och våld mot barn i familjen måste leda till att det blir obligatoriskt att noga utreda situationen för barn i familjer där partnervåld konstaterats. Konsekvenserna av att uppleva våld i familjen, att höra eller se sin mamma bli misshandlad - är för övrigt många gånger lika traumatiserande som att själv bli misshandlad. En förändring bör ske i lagstiftningen som innebär att barn som upplever våld också ses som brottsoffer i straffrättslig mening. Det skulle bidra till att synliggöra fler barn i polisens och socialtjänstens utredningar.

onsdag 31 mars 2010

Skolministeriet om omhändertagna barns rätt till utbildning

På tisdag den 6 april handlar Skolministeriet som sänds i Sveriges Radio P1 kl 21.03 om omhändertagna barns rätt till utbildning. Inspelningen av programmet skedde i morse.Länk till Skolministeriet

I reportaget hör vi röster från ett hem för vård och boende där ungdomarna inte har möjlighet att läsa alla ämnen. Det är ett av de hem som fått kritik i Skolinspektionens granskning nyligen. Av 31 granskade HVB-hem blev ett godkänt.

Det här tillhör nog en av de saker som upprör mig mest som barnombudsman. Jag tycker att det är förskräckligt att rätten till utbildning så sällan respekteras för de barn som samhället omhändertar. Det är en av de mest grundläggande rättigheterna i barnkonventionen och vi vet att utbildning har en avgörande betydelse för barnets fortsatta utveckling. Jag tycker att det är dags att våra utbildningspolitiker slår näven i bordet. Det måste bli en ändring.

tisdag 30 mars 2010

Forskare om isolering: Hjälper inte utsatta barn

I vår årsrapportering om barn på särskilda ungdomshem berättade vi bland annat om de allvarliga fel som har begåtts i den slutna ungdomsvården. Fel som också Statens institutionsstyrelse har medgett (DN debatt 15/12 2009). Som barnombudsman måste jag naturligtvis ta på största allvar när ett så ingripande maktmedel som att sätta barn och ungdomar i isoleringsrum ibland har använts utan stöd i gällande lagstiftning. Det är ett övergrepp som inte hör hemma i en rättsstat.

Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården". Men det faktum att metoden har tillåtits har lett till att den har praktiserats flitigt på de statliga institutionerna. Bara under 2009 blev 300 barn och ungdomar isolerade. Vissa vid flera tillfällen.

Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa. Hade vi frågat institutionschefer för några decennier sedan om deras rätt att tillgripa ännu mer långtgående maktmedel hade de säkert argumenterat för att behålla dessa också.

I diskussionen i går hävdade generaldirektören för Statens institutionsstyrelse att man konsulterat forskare och att myndigheten därefter landat i slutsatsen att isolering måste finnas kvar. Vilka är dessa forskare, undrar jag? Kan vi få ta del av deras slutsatser? Jag vill påminna om att sju av landets absolut ledande forskare i socialt arbete i somras lät publicera ett inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken "Isolering hjälper inte utsatta barn" (SvD 18/7 2009).

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?


Läs forskarnas debattartikel på SvD Brännpunkt

måndag 29 mars 2010

"Kioskvältare" från Socialstyrelsen...

En riktigt viktig nyhet brukar ju kallas för en kioskvältare. Nu har det kommit en sådan rapport från Socialstyrelsen.

Skämt åsido lär knappast trycket på myndigheten vara så stort. Men Social rapport från Socialstyrelsen innehåller sprängstoff och borde mana alla socialt intresserade till läsning. Läs här!

Rapporten är mycket tänkvärd kring hur viktig skolans roll är för barn som är omhändertagna och placerade. Färska fakta visar vilken avgörande roll goda skolresultat har för barnets framtida utveckling. Obligatoriskt att ta till sig av för alla som har ansvar för placerade barn. Kommunernas utbildningsförvaltningar måste samverka med socialtjänsten. Här är Helsingborg och deras samverkan kring placerade barn ett föredöme. (Läs mer tidigare i min blogg om just det.) Som av en händelse anknyter utbildningstemat i Social rapport också till den årsrapportering som Barnombudsmannen presenterade i dag där vi lyfter vikten av att barn och ungdomar på särskilda ungdomshem får samma rätt till utbildning som andra unga.

En annan nyhet från Socialstyrelsen är att tillsynsmyndigheten avser att öppna en telefonlinje som placerade och omhändertagna barn kan använda. Det är mycket positivt och precis vad Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har egen erfarenhet av ungdomsvård har önskat. Vi har under året också lyft detta i våra möten med Socialstyrelsen och det är glädjande att det nu kan bli verklighet.

fredag 26 mars 2010

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

måndag 15 mars 2010

På väg mot en starkare barnkonvention

Vid mötet i Genève med rådet för mänskliga rättigheter diskuterades förra veckan om barnkonventionen, i likhet med andra MR-konventioner, ska få en klagomekanism. På mötet talade Finland för den grupp länder som är initiativtagare till att föreslå att barnkonventionen förstärks på detta sätt. Enligt den finska regeringsrepresentanten så är en särskild klagomekanism "det mest effektiva sättet att säkra barnets rättigheter när nationella system inte fungerar".

Drahoslav Štefánek, den slovakiske ordföranden i arbetsgruppen bakom förslaget till en särskild klagomekanism, presenterade gruppens slutsatser och konstaterade att inga principiella invändningar framkommit så här långt mot att ta fram ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Läs rapporten

I flera inlägg uttrycktes därefter starkt stöd, bl a från den afrikanska och den sydamerikanska gruppen av länder. Sammanslutningen av nationella MR-institutioner och nätverket av internationella barnrättsorganistioner uttryckte också hur viktigt det är att arbetet med en klagomekanism får starta. Representanten för barnrättsnätverket sa att "frågeställningen om vi ska starta arbetet med att ta fram ett tilläggsprotokoll handlar i grunden om en enda sak: är barn rättighetsbärare eller inte?"

Med andra ord: goda nyheter. Det formella beslutet tas i slutet av mars. I praktiken står det dock rätt så klart att världssamfundet nu har inlett arbetet med att förstärka barnkonventionen. Det är en seger för de miljontals barn som fortfarande väntar på att världens länder ska förverkliga barnkonventionen.

onsdag 10 mars 2010

Håll tummarna!

Är nu i Genève för att i två dagar följa rådet för mänskliga rättigheter och diskussionen om barnkonventionen. Barnkonventionen har fyllt 20 år och nu diskuteras om den inte behöver förstärkas med en klagomekanism som ger enskilda barn möjlighet att ställa den egna regeringen till svars om grundläggande rättigheter i konventionen kränks. Erfarenheten från andra människorättskonventioner är att det är viktigt med sådana sanktionsmöjligheter om rättigheterna verkligen ska slå igenom.

Att döma av de diskussioner som förs nu tycks stödet för att låta arbetet med att skapa en klagomekanism öka bland de länder som är på plats. De barnrättsaktivister jag träffar är väldigt positiva och talar om det kanske viktigaste genombrottet för barns rättigheter på många år. I slutet av mars vet vi om arbetet kan få komma igång. I praktiken fattas dock avgörandet i de informella diskussioner som förs här i Genève dag och i morgon. Håll tummarna!

torsdag 4 mars 2010

Inget problem, sa landstinget i Uppsala län...

I går uppmärksammade Barnombudsmannen och Konsumentverket att sex landsting fortsätter att jaga barn med inkassobrev för skulder de aldrig borde ha fått. En ny lag stoppar att barn i framtiden skuldsätts för vårdavgifter som föräldrarna har ansvar för. Men de barn som tidigare drabbats orättfärdigt kan bara bli fria från sina skulder om landstingen agerar. Vilket exempelvis landstingen i Stockholm och Norrbotten nu gör.

I gårdagens luncheko så säger redovisningschefen vid landstinget i Uppsala län att det inte är några problem, då skulderna aldrig hamnar hos kronofogden, utan stannar hos inkassobolaget.

Ett uttalande som exempelvis rikskronofogde Eva Liedström Adler garanterat har synpunkter på. Så länge det finns en skuld så finns inga bindande garantier för att den inte längre fram i tiden lämnas över till kronofogden. Dessutom är det ju en märklig syn redovisningschefen ger uttryck för. Hur skulle han själv reagera om ett inkassobolag år efter år skickade fakturor till honom för en skuld han inte själv bär något som helst ansvar för? Hela poängen här är ju att landstingen försöker förmå personer att betala för en skuld de inte bär något som helst ansvar för. Barn som inte kom till tandläkaren i tid eller missade en vårdtid som små ska inte -förutom att de faktiskt förnekades den vård de behövde - också behöva betala landstingets straffavgift.

Karl Wenehed, kundansvarig Visma Collectors, som har tio av landets landsting som kunder konstaterar att skulden blir högre och högre ju längre den ligger. Den ligger kvar tills skulden är betald eller tills uppdragsgivaren ber att man avslutar ärendet, enligt Karl Wenehed.

Är det för mycket begärt att de sex landsting som återstår nu sätter punkt för den här ovärdiga hanteringen. Landstinget i Uppsala län med flera, släpp kraven på de barn ni satt i skuld!

onsdag 3 mars 2010

Sverige måste bidra till att stärka barnkonventionen

Barnkonventionen har nyligen fyllt 20 år. Den har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekverna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som saknar en sådan möjlighet till upprättelse.

I dagens Svenska Dagbladet vädjar Anita Goh till Sverige att spela en viktig roll i detta arbete. Anita representerar en stor mängd barnrättsorganisationer i Genève. Läs artikeln

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder, inte minst i norden där exempelvis Finland är med i den nyckelgrupp länder som stödjer utvecklingen.

Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Även om Sverige inte har formell rösträtt när rådet för mänskliga rättigheter sammanträder nästa vecka så har det stor betydelse hur Sverige resonerar. Om Sverige i den diskussion som nu förs globalt visar sig tveksam till att ge stöd åt att låta arbetet med att skapa en klagomekanism starta kan det bidra till att en viktig process skjuts i sank eller åtminstone kraftigt försenas. Detta eftersom många länder fäster stor betydelse vid den åsikt Sverige har.

I dagens Svenska Dagbladet lyfter en tjänsteman vid UD fram en rad frågor som han anser behöver besvaras innan Sverige formellt kan ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Det är förstås riktigt men frågan just nu gäller faktiskt inte om Sverige eller något annat land ska ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll om klagorätt som ännu inte finns.

Det frågan gäller nu är om ett sådant arbete överhuvudtaget ska få starta. Ska det finnas några svar att ge på de frågor Sverige och andra länder eventuellt kan ha måste först en arbetsgrupp få ett mandat att arbeta fram ett förslag till hur en klagomekanism kopplad till barnkonventionen skulle kunna se ut. I detta arbete bör Sverige vara aktivt och bidra utifrån de kunskaper och erfarenheter Sverige har.

söndag 21 februari 2010

Sverige bestämmer, enligt Malmström

Det har hävdats att Sverige inte har något annat val än att överföra ensamkommande asylsökande barn till Malta. Barnombudsmannen har avvisat den strikta tolkningen av Dublinförordningen och nu ger Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, ett tydligt besked i SVTs Sydnytt.

Malmström påpekar att Malta bryter mot flera internationella överenskommelser om hur man ska ta hand om asylsökande. Enligt Malmström kan Sverige stoppa överföringarna till Malta: "det står varje land fritt att bestämma själv, i synnerhet när det handlar om barn kan man töja på reglerna."

Se inslaget

Jag har skrivit ett brev till Migrationsverkets generaldirektör och bett verket på plats undersöka mottagarförhållandena för ensamkommande asylsökande barn. Bryter Malta mot internationella konventioner måste överföringarna av ensamkommande asylsökande barn stoppas. Precis som tidigare har skett till Grekland.

torsdag 18 februari 2010

Om detta må vi berätta - och lära oss av

Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning med 404 intervjuer med personer som berättat om den vanvård och de övergrepp de utsatts för, vid institutioner och familjehem. Intervjuerna avslöjar ett stort svek. Samhället omhändertog barn för att erbjuda trygga uppväxtvillkor, men de som vittnat berättar om hur de istället fick växa upp under mardrömslika förhållanden utan att någon ville lyssna eller ingripa till deras skydd. Nu har dessa barn blivit vuxna och deras barndom kan aldrig gå i repris. Det lidande de har drabbats av skadade dem som barn och i många fall har vanvården också fått livslånga negativa konsekvenser. Nu kräver de som utsatts för vanvård och övergrepp upprättelse.

I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.

Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.

Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?

Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.

torsdag 11 februari 2010

Barn, föräldrar och skadestånd

Det senaste året har Barnombudsmannen uppmärksammat hur barn ibland så unga som 3 år har kunnat få skulder till landstingen då föräldrar glömt bort att avboka en tandläkartid eller ett vårdbesök. Den skuldfällan har nu stängts och regeringen har markerat att det är vårdnadshavarna, inte barnen, som är ansvariga för barnens sjuk- och hälsovård.

Jag tycker att det går att resonera på ett liknande sätt kring barn och skadestånd. Det är djupt problematiskt att barn som far illa döms till skadestånd som i praktiken kan försvåra deras möjlighet att hamna på rätt köl i livet. De åtgärder som sätts in borde mycket mer ha fokus på att barnet inte hamnar i en liknande situation igen.

Enligt Kronofogdemyndigheten är obetalda skadestånd den vanligaste orsaken till att barn under 18 år registreras i Kronofogdemyndighetens register. Betalningsanmärkningar gör det svårt för barnet att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.
Därför är det av stor vikt att dessa barn inte ska behöva gå in i vuxenlivet med skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten.

I en del fall kan barnet bli ersättningsskyldig redan från mycket unga år. I ett nyligen omtalat fall handlade det om en nioårig pojke som dömdes att betala 2 miljoner kronor i skadestånd. Pojken som var oförsäkrad hade lekt med tändstickor i en garderob hemma hos sin stödfamilj med den olyckliga konsekvensen att huset brann ned.

Pojken ifråga fick kallelse till rätten i eget namn men uteblev, vilket med tanke på hans ålder inte är så konstigt. Eftersom ingen företrädde pojken i rätten var risken mycket stor att han skulle få starta vuxenlivet med en helt omöjlig uppförsbacke. Endast tack vare att vårdnadshavaren i absolut sista stund begärde att rätten skulle jämka beloppet möjliggjordes en rimlig lösning. Hade vårdnadshavaren inte gjort detta hade 9-åringen haft en skuld på 2 miljoner. Det hade gett pojken ett livslångt ekonomiskt utanförskap. Det visar tydligt vikten av att markera för vårdnadshavare att de har ett ansvar för sina barn.

Jag tycker därför att det är riktigt att, som regeringen föreslår, markera föräldrarnas ansvar. Från den 1:a september kommer föräldrar att bli skadeståndsskyldiga om barnen begår brott, men det finns en övre beloppsgräns på 8500kr. Föräldrars reaktioner – eller avsaknad av reaktioner – i förhållande till deras barns och ungdomars beteenden har betydelse för risken för ungdomsbrottslighet.

Samtidigt är denna markering av att föräldrarna bär ansvar naturligtvis långt ifrån tillräcklig. I de fall det handlar om barn som växer upp under svåra förhållanden krävs tidiga förebyggande insatser från socialtjänst och skola för att möjliggöra för föräldrar att ta ett större ansvar för sina barns och ungdomars liv. Vi vill se ett gott föräldrastöd som bygger på de behov föräldrarna har, samverkan mellan mödravård och BVC, en skola som fångar upp och ger stöd till barn med svårigheter och en socialtjänst som tillsammans med andra nyckelaktörer arbetar förebyggande. Arbetet mot ungdomsbrottslighet måste bedrivas på bred front.

tisdag 26 januari 2010

Barn i media

På förmiddagen träffade jag den sammanslagna redaktionen hos UR för barn och ungdom. Jag var inbjuden för att diskutera barn i media. Mötet inleddes med mediaklipp från bl a Ett fall för Louise men även nannyprogram.

Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.

Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.

Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!