torsdag 10 september 2009

I väntan

Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.

I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.

Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.

Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!

onsdag 9 september 2009

Samtal pågår om skollagen

Barnombudsmannen har fått förslaget till ny skollag på remiss. Utifrån barnkonventionen ska vi granska lagförslaget och ge synpunkter. Nu i veckan lyssnar jag särskilt på barn med funktionsnedsättning och hur de upplever skolan. Vad fungerar bra och vad är viktigt att ändra på?

Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.

Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.

Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.

På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.